Rydströms blueprint

Det framställs gärna som om MFF:s spelmodell är unik och uppfunnen en av en anonym skotskt videoanalytiker korsad Rydströms taktiska genialitet. 

Kanske inte. Såg Xabi Alonsos Leverkusen (bredvid Girona den stora sensationen i Europa) spela exakt som Rydström drömmer om – med många korta passningar i högre tempo, bättre rörelse och blixtsnabbt återerövringsspel. Plus enbart en ”riktig” forward7boxspelare som var duktig på att vara hänsynslös framför mål snarare än lång, kraftig och bra på huvudet. . 

Bundesligaettan kom tidigt i underläge borta mot fjärdeplacerade Leipzig. Sedan reste de sig långsamt, efter 20-25 minuter började man dominera och hade därefter cirka 65-70 % bollinnehav. 

Man anföll tre gånger av fyra på vänsterkanten genom att överbelasta en liten yta med fem spelare en liten bit i jämnhöjd med straffområdet. Löpningar utan boll skapar ytor och vänsterbacken kom ideligen till bra inläggssituationer, eller avslut med sin mediokra högerfot efter att han väggat och löpt rakt in i planen medan en lagkamrat, drog i djupled och skapade förvirring och motståndare som inte omedelbart förstod att följa spelaren de borde markera.

Man hade tre, fyra bra avslut i första som alla blockerades eller tog i burgaveln så statistiken visade noll avslut på mål – trots att man kunde ha gjort två ,tre mål. 

Övervärdera inte statistik!

Leverkusen kvitterade på ett långt lågt inlägg från vänsterbacken som stöttes in i tomt mål vid bortre stolpen. Sedan kvitterade man till 2-2 vid bortre efter nick på hörn av en back och en back gjorde även 3-2 på tilläggstid. Efter hörna. Vid bortre stolpen. Det säger något om vikten av att den ”försvarare” som är närmast bortre delen av planen har järnkoll. Jag har längre klagat på framförallt ytterbackar i den engelska stjärnlagen som haussas för att de är verkligen duktiga med boll men orsakar massor av mål, vid bortre stolpen.

MFF låten ofta Peña eller annan central balansspelare droppa ned när står med bollen vid mittlinjen och inte riktigt verkar veta vad man ska göra av den.  Alonso hade flera andra centrala spelare som mötte och spelade små, små trianglar där på mitten. Det är riskfyllt eftersom en bollförlust snabbt får farliga konsekvenser men det var en form av idén med att låta motståndarna pressa högt nära eget mål – kan man spela sig ur  pressen finns enorma ytor. I det här fallet på motståndarnas planhalva. 

Detta kräver naturligtvis extremt hög förmåga att slå bra korta passningar och slå den vidare på ett tillslag. Det var sällan längre avstånd än fyra, en meter och det kräver ständig också rörelse ständig rörelse. Det är en slags ”kvadraten”, men IRL Samtidigt ger det ständigt nya vinklar åt de rättvända spelarna att sätta den där tio, femton meter djupa passningen som gör att ditt lag kommer rättvända 2-2 eller 3-2 in mot motståndarnas straffområde.  Jag gissar att Jansson och Cornelius tränar väldigt mycket passningar den här försäsongen. 

Se gärna Leverkusen lira – det är en lite fotbollstaktisk ”aha-upplevelse” och man kan alltid fantisera lite om hur MFF ser ut om tre månader.