Kärleken till brunt

Det är ju bara en färg, eller hur? Möjligtvis lite fläckad av bajs och nazism men annars – en färg likt alla andra som råkar vara mitt tyska fotbollslaget St:Paulis ikoniska klubbfärg. En klubb som aldrig tappat kontakten med varken sina rötter på Reeperbahn eller fotbollens ursprungliga värdegrunder.

”Brunt associeras med det jordnära och organiska. Genom jord och läder som är brunfärgat har det traditionellt funnits en koppling till det maskulina”, skriver psykologisktvetende.se.  

Jag har följt St:Pauli i cirka 35-40 år.Efter att jag i WSC läste om klubben vars fans var ”internationalister” och inte hejade på Tyskland/Västtyskland. De var fansen som stod långt till vänster politiskt och en klubb vars färg var brun och hade ett sjörövarsymbol med dödskalle som inofficiellt klubbmärke. På den tiden var det dessutom mycket vanligt att en Pauliskalle även följde Celtic och FC Barcelona som på den tiden ansågs vara kritiska, rebelliska, anti-auktoritära klubbar.  

Ingen annan fotbollsklubb i världen bär brunt. Coventry City hade det som tredjeställ 1978 och 2013. Men Pauli står ut även på många andra sätt: som att ha hårdrockband och bourbonmärken som huvudsponsorer, haft en teaterdirektör som var transvestit som ordförande i decennier, låtit supportrarna bestämma var klubben ska spela och hur stadion ska se ut e t c, e t c. 

När jag medverkade i TV 5:s Studio Europa bar jag ofta Pauli-relaterade t-shirts. Den gräsnära fotbollens grannfärg.  

Det finns något väldigt befriande i det faktum Pauli alltid varit och fortfarande vågar vara annorlunda – fotboll år 2024 blir inte mer romantiskt än så här. 

I år följer jag Pauli lite extra nära. Har skrivit flera texter om deras unge, spännande tränare, deras ganska unika spelsystem e t c. I lördags vann de betryggande borta mot femteplacerade Düsseldorf inför 52 000. I går söndag spelade lagen däremellan. Greuther Fürth, sexan, slog tvåan Holstein Kiel hemma med 2-1. Hrgota gjorde mål igen, i Kiel debuterade Alexander Berdhardsson. 

Trean Hamburger SV mötte tian Karlsruhe och jag bestämde mig för ”anti-tittning”: att se matchen så länge inte HSV hade bärgat den säkra segern. Efter 7 minuter stod det 0-2. Efter en halvtimme gjorde HSV två snabba och jag såg inte andra halvlek i förvisning om att HSV enkelt skulle vinna. MEN. KSV vann 4-3 på bortaplan vilket är helt otroligt. Än mer fantastiskt är att Pauli på lördag möter nya tvåan Fürth hemma med fyra poängs försprång. 

Gläds också att Erik Ahlstrand från HBK numera är Pauliskalle. Gläds åt att snart kanske få återse dem live igen! Gläds, bara fucking gläds på det där försiktiga viset för att inte utmana ödet och nästa matchs resultat. 

Fotbollskärleken är vild och extremt blind!