Den patetiska fotbollsjournalistiken: The Guardian och Man United

I höst och under vintern har jag läst säkert tio långa texter i The Guardian som alla tokdissat Man United. Framförallt den holländske tränaren Erik ten Hag och målvakten från Kamerun, Onana har hånats. Fast i princip är alla ganska värdelösa, utom Harry McGuire. Inga försvarare, hjälplösa mittfältare med undantag för Fernandes och McTominay och massor av forwards som inte kan göra mål. Det är just det, de gör inga mål – alltså är de inte bra. 

Utifrån den ständigt upprepade, hårda, kritiken, är det ett under att United faktiskt ligger sexa i EPL för närvarande (de leder 1-0 hemma mot (och har i halvtid bytt plats med) West Ham). 

Kritiken, speciellt mot de två med Ajaxförflutet, har varit orättvis och stundtals en ren form av talangmässigt förtal. Det är inte lätt att vända en storklubb som skrivit många och långa kontrakt med spelare som du som ny manager inte värderar lika högt. Och du kan inte som ny manager bara låta spelare en gång värda hundratals miljoner kronor gå gratis – som Chelsea har gjort. Dessutom hade till exempel både Klopp och Guardiolas respektive klubbar riktigt dåliga säsonger när de var nya managers där.    

Så varför sysslar en vanligtvis respektabel fotbollsredaktion som The Guardians med etiskt ohederlig och undermålig drev-journalistik? 

Den mest rimliga förklaringen är att Man United har riktigt många supportrar runt om i världen och de läser naturligtvis allt de kommer över om sitt  favoritlag i relativ limbo. I limbo i förhållande till drömmarna om att Man United efter tio magra år äntligen ska bli en europeiskt storklubb igen. Att dissa Man United ger många klick. Men. Texterna är ofta dåligt underbyggda. De generaliserar och raljerar över förluster och insläppta mål. Den sakliga, kunniga kritiken som man vant sig vid är tidningens adelsmärke existerar inte. Dessvärre börjar detta sprida sig. 

Den senaste föraktfulla texten gjorde en genomgång av hur dåliga alla var och mynnande ut i frågan om Erik ten Hag ska få sparken till sommaren eller inte. Den nya, engelska kvartsägaaren, har inte så stort tålamod – menade skribenten. 

I samma tidning läste jag för några veckor sedan en lång text om Chelseas serbiske reservmålvakt Petrovic. Då hade han stått två ligamatcher och hela texten och det oreserverade haussande byggde på statistik. Inte ett ord om hans målvaktsstil, svagheter och styrkor utan enbart statistik. Petrovic hade hållit nollan, han hade så och så många utsparkar och Chelsea hade fått så många anfall och avslut mot sig e t c, e t c. Att de två matcherna kanske inte var ett representativt urval struntade The Guardian-journalisten i. Här skulle det minsann haussas. Trots att Chelsea är en klubb som verkar vara i fritt fall, som ligger långt efter Man United och investerat galet mycket pengar i färdiga spelare.   

PS I texterna om Man United nämns inget om alla skador och om alla unga spelare som under Erik ten Hag fått chansen. Som 18-årige Mainoo som dribblade av fyra Wolves-spelare i sista minuten och gav Man United tre poäng i veckan. Eller Rasmus Højlunds succé (han fyller 21 idag). Eller 19-årige Garnacho eller deras intressanta speltid där crosspassningar spelar en viktig roll. Tror aldrig jag sett ett lag som så ofta och medvetet behåller offensiv spelbredd och ofta slår en crosspassning från egen planhalva som sedan omgående blir till ett långt inlägg mot bortre stolpen. 

Jag tycker Erik ten Hag är en bra och intressant manager och Onana är en av världens 10-15 bästa målvakter. Med färre skador (och bättre ytterbackar om man nu måste ha sådana) kommer Man United vara med och utmana om EPL-titeln nästa säsong.