När Kurre Hamrin satt ensam i skogen och grät! 

Plötsligt bara stod den där lille, nästan skallige, gamle farbrorn mitt i omklädningsrummet. I Coverciano – italienska fotbollsförbundets juvel och träningscentra i Florens. D e t Coverciano med höga murar, beväpnade vakter och duschar i marmor. Fast jag, Fredrik och säkert även Ernst Brunner, Kihlgård och Tommy Olofsson, kände igen honom – Kurre Hamrin, legenden. Speciellt i Florens. Klart han kom in överallt: speciellt i fotbollslandslagets omklädningsrum tre kvart före avspark mot Ungern. Han sa inte så mycket, men var genuint vänlig, trevlig, och försynt. 

Nån av de yngre författarna insåg ögonblicket och bad om en autograf. Själv tänkte jag på VM-semin mot regerande världsmästarna på Ullevi 1958. Då han gjorde nåt så osvenskt som att hålla i bollen, växla tempo, dribbla, dribbla igen och igen längs kortlinjen och till slut, framme vid målet, fejka passning för att få den västtyske målvakten att lämna första stolpen: 3-1. Ett ikoniskt mål, likt Zlatans avgörande klack mot Italien i EM-04. Tröjnummer 7, Kurre – den lille klene högeryttern som fortfarande är nia på listan över Serie A:s främsta målskyttar genom tiderna men som avled i går, 4 februari, 89 år gammal.

I höstas läste jag om en annan autograf som Kurre lär ha skrivit. Fast i boken ”Fotboll på riktigt” kallas det namnteckning. Svensk Elitfotboll betalde Pug förlag att ge ut en exklusiv soffbordsbok om svenska supportrar och deras historier. Där är den här berättelsen med, jag hoppas den är äkta. Den handlar om den mycket unge autografjägaren Curt i Degerfors. 

Det förlorande lagets spelare ville sällan skriva autografer men Curt vill ha den unge AIK-talangen Kurt Hamrins autograf. Fast denne var försvunnen. Kanske hade AIK-aren sprungit till skogs, till Kanadaskogen, tänkte Curt och lämnade den konkurrerande men trygga gruppen av små autografjägare. Kanske, tänker jag, var det en genväg till järnvägsstationen? 

Curt och hans block och penna ger sig rakt in i den relativa vildmark en svensk skog fortfarande kunde symbolisera i början av 1950-talet. Han finner en grupp uppretade, diskuterande AIK-are (oklart om det är supporters eller spelare) och på en stubbe vid sidan om sitter en kavajklädd kille med huvudet tungt böjt mot marken och gråter. DET är Kurre Hamrin. Curt sticker fram blocket och ber om en autograf, vilket han får och även om det inte uttryckligen står i texten kan man närmast se det som en gammaltestamentlig uppenbarelse. Den unge vilsne, gråtande förloraren i en skog som återfår sin självkänsla och tonåringen återuppstår senare som högerytter i världslaget tack vare Curt och hans autografblock. Marcus Birro och hans katolska fotbollstro hade inte kunnat beskriva det vackrare. ” 

Tack för allt Kurre!