Fasta situationer – defensiv relationism

Varför West Ham föll samman hemma mot Arsenal har två förklaringar:

1. De saknar ledare. På planen, i omklädningsrummet. Lag som faller samman byter ofta manager och tränare ganska omgående. Även om man för tillfället är i mitten av tabellen. Att falla samman är en sjukdomssymtom: Det saknar en röst som skapar koncentration. Alltför många tänker negativt och individuellt – man tappar organisatione och strukturer. 
2. Hur enkelt Arsenal gjorde mål på fasta situationer. Alla tre första målen, inom loppet av 10 minuter strax före pausen var konsekvensen av Arsenals träning på fasta situationer och West Hams dåliga organisering. 

En hörna, en straff och en frispark. Bättre organisation! 

På en hörna efter 25 min hade alla de fem, sex längsta spelarna samlats vid och bakom den bortre stolpen. Sedan, redan innan hörnan var slagen sprang de mot främre stolpen. Fungerade dåligt. Men. Det var en fint. Vid hörnan i 34:e minuten ställde samma spelare sig mer som på ett rakt led, med ett par meter mellan sig. Medan West Ham spelarna ställde upp sig på sina förutbestämda platser i andra delar av straffområdet. Den allra främste av de gula sprang fram och screenade bort målvakten. De andra sprang mot spelare nummer två vid bortre stolpen och på så sätt kunde de ”ta rygg på varandra”. Ja, till och med utnyttja en lagkamrats axlar och komma ännu högre upp. Det var enkelt att i den klumpen av gula spelare ohotad nicka in bollen. West Ham hade sprungit fram, stod och väntade vid första stolpen eller zonmarkerade ytor där inga Arsenalspelare någonsin dök upp. 

Ungefär likadant vid frisparken. Mittbackarna och de främsta huvudspelarna sprang alla tillsammans mot första stolpen.  Det gjorde att de kom tre nickspecialister ensamma och en försvarare som följde med, bakom. Resten av West Ham stod och tittade på längre bort i straffområdet. 

Generellt kan man säga att försvarande fotbollsspelare är dåliga på att ta ansvar vid fasta situationer. En del tar alltid ansvar, en del hoppas att lagkamraterna ska ta även deras ansvar, en del andra verkar bara vara förvirrade. 

Till deras försvar ska sägas att det naturligtvis är  komplext att försvara med tio utespelare men i huvudsak handlar det om organisation och hur mycket tid man lägger ned på att träna, framförallt försvar, vid fasta. Faktiskt en form av defensiv ”relationism”.

Jag har en känsla av att många fotbollstränare, och spelare, hyser en stark motvilja mot att träna något så tråkigt och statistiskt som fasta situationer. Utan boll – bara en massa drag och slit, knuffar och närkamper. De vill egentligen enbart leka fotboll som att passa, springa, dribbla och skjuta. Tyvärr är inte elitfotboll så längre.