”It’s a mans game!” / Fyrahundrasjuttiofem

Gamla unkna mansideal. Ännu säsongen 2024. Det är en förklaring till fotbollens fruktansvärt många dödsfall, bland manliga fotbollsspelare.

Det är ideal som skapades i fotbollens födelse och fortfarande är starka och frodas. Då var fotboll ett mycket våldsamt spel. Det var tillåtet att skada motståndarna. Långsamt har spelet moderniserats men fortfarande styr övertygelsen om att en riktigt fotbollsspelare ska tåla smärta och offra sig för laget.  

Att ”svetsa samman” är ett gammalt fotbollsuttryck för teambuilding. Att bli ett lag, att hålla för stora påfrestningar och den underförstådda andemeningen – ifall en fog sviker förlorar alla. 

Att svetsfogarna håller har alltid präglat fotbollens underförstådda, outtalade värdegrund, bortom alla föraktade, moderna floskler. Det är idéer och en moral hämtad från militär exercis och krigföringen. Eller totalt livsfarlig arbetsmiljö. Att bara lyda order, inte tveka, aldrig visa svaghet, inte lämna sin post. Det tar sig fortfarande absurda uttryck som begränsningarna att byta spelare – och därigenom ibland tvinga de unga männen och kvinnorna att fortsätta, trots smärtor, trots hjärnskakningar med mera. Före Covid var tre byten legio. Det känns redan absurt, obegripligt i allt utom en historisk fotbollskontext.

En annan farlig del av fotbollen är huvudspelet. I dag vet vi att det är skadligt för hjärnan att nicka. Samtidigt är det en betydande del av fotbollens själ och existens. Utan denna ständiga misshandel av hjärnan är fotboll något annorlunda. Men den diskussionen pågår inte – hjärnskador accepteras, av alla. Även i barn- och ungdomsfotboll.  

I det sammanhanget är det intressant att fotbollen äntligen försöker prata om mental hälsa. Och anställer psykologer för att få spelarna att prestera bättre. Att de flesta spelare och ledare ändå skiter i det är signifikativt för fotbollen. 33-årige svensken Alfred Johansson, tills i vintras ansvarig för Skandinaviens i särklass främsta akademi- och ungdomsverksamhet ( i danska FCK), har gjort ett så bra jobb där att han omedelbart blev huvudtränare för norska storlaget Rosenborgs seniorer. Under de första månaderna har 33-åringen skapat rubriker genom att bland annat införa läskförbud och skälla ut sina spelare i halvtid så att ingen kunde missa det. Man får till och med intryck av att denna form av 1800-talspedagogik ( i fotbollen känd som ”hårtork”) är något fullständigt acceptabelt i modern fotboll och en filosofi som uppenbarligen också styr framgångsrika ungdomsledares värderingar.   

För bara 15 år sedan ansågs mental styrka som fjolligt och överskattat. Det är bara sex år sedan Malmö FF övertalade sin mittback med kroniska knäproblem att spela höstsäsongen på kortisoninjektioner. Något läkarvetenskapen känt till är totalt förkastligt, i 20-25 år. Och ändå! Etik rimmar sällan på elit!  

Det blev naturligtvis spelarens sista säsong men de förvärrade knäproblemen och dess dagliga konsekvenser kommer han få dras med livet ut. Nu var det bara ett exempel på fotbollens inställning till spelarnas hälsa. Och spelarnas underkastelse, omklädningsrummets moral. Jag är övertygad om att MFF varken är värst eller bäst – det bara är så här. Vilket också är en förklaring till alla kroniska skador, även i MFF. Lewicki, Tinnerholm med flera har nu gjort försök till comeback efter allvarliga som omedelbart slutat i nya skador, ny rehab. För det handlar inte enbart om att spelarna ska ”bita ihop och bara köra-mentaliteten” utan även Lex Rasmus Bengtsson: MFF behövde honom för att ta hem guldet den hösten. Det var många tiotals miljoner kronor på spel.

Fotbollen borde tänka om. Den uppenbara ohälsa som präglar sporten borde åtminstone diskuteras. Men de som lever av de unga männens bristande hälsa och dödliga risker – sponsorer, FIFA, UEFA, SvFF, supportrar och inte minst media – blundar och låter allt bara fortsätta som vanligt. Den som är med i fotbollsleken ska leken tåla…