Barça i vitt, jag i svart!

Som färgfundamentalist hade jag förbannat president Laporta. För tio år sedan. Den här måndagsmorgonen i början av mars känns den historiska, vita tröjans debut igår på San Mamés mindre onaturlig. Min klubb har släppt det mesta av det som en gång var viktiga symboler och traditioner. Plus det faktum att 0-0 var ett resultat som vi culés, trots traditionerna, numera måste acceptera som rättvist. 

Samtidigt är jag övertygad om att hemmalaget, Athletic Club de Bilbao, aldrig kommer bära de vita tröjor som många av oss associerade med Real Madrids fanatiske supporter Franco (vars diktatur med mord och tortyr kostade hundratusentals basker och katalaner livet). Du kommer heller aldrig se Celtic spela i blå tröjor. Eller Pauli visa sig i vita tröjor och blå byxor – som Barça i går. I det, större perspektivet, känns gårdagens färgval närmast hånfullt. 

Tiderna är annorlunda, på gott och ont. Madrid är inte längre synonymt med totalitära regimer även om ”Makten i Madrid” noterat en del demokratiska lågvattenmärken, speciellt under det högerextrema PP. Samtidigt är det viktigt att Franco och terrorn inte glöms bort för hotet mot fred, frihet och demokrati är allvarligare än på många decennier. Inte enbart i östra Europa utan även i USA, Tyskland och runt hela Medelhavet.   

Jag tycker min klubb kunde låtit bli att provocera oss mer renläriga men jag förstår att pengar är viktigare. Mycket viktigare. Jag gillar det inte, jag köper inga tröjor eller biljetter, men accepterar. Motvilligt.