Kan Hugo Larsson rädda Sverige?

Att förlora med tre mål är trots allt ett mål mindre än den våldsamma massakern i Vigo! Då stod det 3-0 efter 30 minuter, nu var siffrorna anständiga ända tills halvlek. 25 mars 1998, 20 mil från gårdagens match, hade motståndarna kunnat göra massor av mål medan i går skapade Portugal inte så många chanser… …förutom de fem målen. 

Å andra sidan var de svenska målen (en bredsida i tomt mål och en konkurranslös nick) resultatet av portugisisk lättja. Inte av sv ens kvalité. De slappnade av direkt efter 4-0 och tvåan var matchens allra sista touch. 

Jag är inte såå bekymrad. Men dock lite mer än svenska lagkaptenen Viktor Nilsson-Lindelöf som efter matchen sa att ”det inte var perfekt” och att Sverige ”har detaljer att slipa på”. Förmodligen säger ha exakt samma sak varje gång hans lag förlorat. Det var fotboll upphöjt till infantil analys-underhållning. Har svårt att tänka mig något mer förnedrande att utsättas för – ifall man ser sig själv som seriös journalist!

Men det finns två problem, varav ett är stort. Isak Hein inledde med flera fina bredsidor som slog Portugals press. Men han låg alltid alltför högt upp på planen och det blev väldigt stora tomma ytor bakom honom. Han såg helt desorienterad ut och förlorade sedan även bollar som siste man. Sällan sett en sämre individuell insats i Blågult, kanske med undantag av några av Janne Anderssons sista patetiska matcher. 

Det andra problemet är mer svårlöst. Svenska mittfältet bestod av två offensiva yttrar i Kuluševski  och Elanga. Plus två innermittfältare som dels skulle avlasta mittbackarna och dels servera de fyra offensiva spelarna bra bollar. Svanberg och Cajuste lyckades inte med någon av uppgifterna. De lunkade efter när portugiserna ställde om och rusande mot svenska målet. De fyra offensiva spelarna fick nästan ingen som helst hjälp. Sverige skapade inga chanser, trots fyra forwardslika spelare. Det berodde nästan uteslutande på att de portugisiska innermittfältet åt upp svenskarna. För att sedan spotta ut duon som omogna olivkärnor och kuta ifrån dem på vägen mot det svenska målet.  

Så var finner vi två nya innermittfältare? Om JDT nu kommer envisas med att spela så här. Ja, Hugo Larsson kan utvecklas och bör kunna ta ett stort ansvar här i höst – trots åldern. Men bredvid? Eller är det så att Sverige ska stoppa motståndarna omställningsspel genom en tredje innermittfältare och då plocka bort antingen ytterbackarna eller spela 4-3-3?   

Eftersom Isak, Gyökeres och Kuluševski  är lagets starkaste vapen utgår jag ifrån att JDT behåller dem. Kanske i samma lagdel. Men fördelen med 3-5-2 före 4-3-3 är satt Kuluševski  kan fortsätta slicka linjen till vänster och till exempel Augustinsson kan bli wingback till vänster! Forsberg är ett spännande namn som mer konstruktiv innermittfältare vid sidan om Hugo Larsson. Fast visst såg Forsberg både lite rundare och långsammare ut? Jag förstår att JDT inte vill ha honom på en kant. Så ska Sverige även ha en mer destruktiv spelare i mitten. Ifall vi spelar med en trebackslinje. Men var hittar vi i så fall två nya mittbackar? Varav en måste kunna passa bollen, det som faktiskt Hien är bra på?  Erik Holm har kroppen för en trebackslinje men han är wingback i klubblaget. Å andra sidan är han ung och formbar och var högerback i Blåvitt.  

Vad man kan slå fast är att när Sverige möter bra länder i tävlingsmatcher (det är först 2025) kan man inte spela 4-4-2-med två offensiva yttermittfältare. Och att Sverige behöver minst en ny mittback och en ny innermittfältare. Experimenten fortsätter. Jag tror fortfarande att Sveriges herrlandslag har en mycket ljus framtid men just nu har vi inte spelarna för den taktik Jon Dahl Tomasson vill ha. Förändrar han i första hand taktiken eller spelarna?