Huvudlöst Sverige

197 cm Gustaf Nilsson startade som ende dedikerade svenske forward mot elva albaner präglade av de gener som 50 år av diktatur med otillräcklig protein- och kalk-tillförsel skapar. Trots detta slogs på hela matchen endast tre höga inlägg  – det ena nickade hallänningen mål på, det andra var alltför nära mål (och så ett albanskt som Aston Villas reservmålvakt knep med lätthet). Med det andra nickmålet på två matcher undvek därmed Sverige en osäker och lätt ångestfylld vår. Men 1-0 var inte övertygande – trots en rekordlåg blågul kravbild, knappt högre än motståndarnas genomsnittslängd.. 

Annars var det rätt tänkt av Jon Dahl Tomasson i hans andra match som huvudansvarig. De rödsvarta försvarade lågt och det borde slagits massor av svenska inlägg mot Nilssons välskötta kalufs. I första halvlek inte ett enda. Lite generad berättade Nilsson efter matchen att han i halvtid påmint sina såta lagkamrater om sin längd och medfödda nickbegär. Kanske var det publikfriande taket på Friends, denna annars så kalla marskväll, förklaringen till bristen på höga inlägg?

Det slås få inlägg i herrfotboll år 2024. Nio av tio är på fasta situationer och då krävs intränade varianter. Jon Dahl har just nu mer angelägna saker att träna Sverige i. Andra inlägg slås vanligtvis vid spelomvändningar och på omarkerade spelare mot ett desorienterat försvar. I dagens fotboll är höga inlägg mot ett samlat försvar sällsynta eftersom domarna tillåter försvararna att hålla, dra och brottas. Medan nickspelarna knuffas men just detta verkar Nilsson och höga panna alltför timid och godhjärtad för. 

Både Alexander Isak och Dejan K är spelare som dribblar och springer. Alltid bollen på marken, nära fötterna. Isak hade två, tre dåliga avslut rakt på målvakten från straffområdesgränsen – i övrigt inget alls. Dejan dribblade förbi fyra albaner i början av matchen men just som han skulle slå in den fick han se en Forsberg utan balans sno bollen och slå den stolpe ut.  

Direkt efteråt, och som en gest av respekt för sin landslagsnestor och lagkamrat, erbjöd både Dejan och den gänglige sina utsträckta händer – för att hjälpa 32-årigen upp på fötter igen. Emil Forsberg såg det inte eller tolkade hjälpen som ytterligare förnedring. Jag tror inte han, uppenbarligen mycket besviken på sig själv, förstod den symboliskt kollektiva gesten. Jag tycker Forsberg inte alls såg ut att trivas. Varken med sin nya centrala roll bakom Nilsson eller med världen. Han slog många felpass och hans instick var alltför lättlästa. Det var en barmhärtighetsgärning att byta ut honom tidigt i andra halvlek. 

Den andre spelaren som skulle stå för konstruktiviteten, Samuel Gustafson, såg alltför allsvensk ut. På alla sätt. Den andre 26-årigen med ”nära-debut-upplevelse” (förutom Nilsson) markerade sin vilja och glädje över att få starta i landslaget med en alldeles egen press. Han löpte säkert 150 meter i högt tempo första sekunderna. Simon Olsson hade också ett bra avslut som Brentfords reservmålvakt gjorde en minst lika bra blockering på. Det var den tredje av Sveriges sammanlagt fyra bra målchanser. I övrigt fick Olsson ta en statistroll som han verkade acceptera, av vördnad och tacksamhet inför 17 800 betalande relativt varma vittnen.

Sverige hade mycket boll. Albanien ställde om med lätthet vid de få tillfällen de verkligen satsade framåt. Carl Starfelt drog omkull en alban men denne kastade sig ett moment alltför sent för att få den straff som ett bortalag förmodligen drabbats av. Ludwig Augustinsson hamnade ofta alltför lågt i förhållande till den offsidelinje mittbackarna satte. Vid Albaniens offsidemål låg han 30 cm på rätt sida om albanen men 300 cm på fel sida om Sveriges offsidelinje. Den farligheten uppstod också efter ett av otal missförstånd mellan mittfältare och mittbackar. Inte lika många som mot Portugal och Isak Heins förvirrade agerande men tillräckligt många för att det kommer bli grymt jobbigt på Parken i Köpenhamn på Grundlovsdagen den 5 juni.