Ångestmatcher i mig

Söndag och två av mina lag spelar livsviktiga matcher hemma. Möter båda klubbar som antingen ligger sista eller kommer göra det (Gais och Hvidovre). Det är matcher som kommer avgöra säsongen – åtminstone känns det så nu några lätt darrande och nervösa timmar före avspark. Det är nästan som att själv spela – man vill bara tänka på vad som helst annat än vad som kan gå fel.  

Ingen av klubbarna hotas av kaos och katastrof men de mår inte speciellt bra just. Lyngby ligger på rätt sida strecket men i fall man inte slår jumbon från västra Köpenhamn är det riktig jävla kris. Och det man har nu måste man förlita sig på de resterande sju omgångarna. Den lilla medlemsägda blåvita klubben kan ramla ur högsta serien utan att hotas av konkurs men det är allvarligt. Den stora, medlemsstyrda, blåvita klubben har 28 matcher kvar men den urusla inledningen gör att man MÅSTE vinna mot den kommande jumbon. Annars är det 27 matcher med allsvensk ångest som väntar.    

Förra gången Lyngby mötte Hvidovre hemma (för en månad sedan) hade man precis sparkat sin två matcher gamle tränare och jag kände att det var perfekt taijmng. Man ledde också 2-0 i paus men med första reduceringsmålet tappade man helt nerverna. HIF vann andra halvlek 4-0. Det är i det ljuset jag ser IFK Norrköpings ångestmatch mot Grönsvart. Inte hur man ska vinna utan hur man ska göra i fall man förlorar poäng – sparka inte den tre matcher gamle tränaren, låt honom göra förändringar i spelsättet, träna lite annorlunda och därmed stärka spelarnas mentala hälsa. Att ändra/ eller korrigera medför självfallet en del initial osäkerhet men samtidigt en slags känsla av vårförälskelse när det funkar. Att vända på en taktiktavla som bara får en att tänka på ångest och förnedring är en viktig psykologisk förändring. Och det är i huvudet som matcher som dagens blir tre poäng – både för spelarna och supportrarna! 

Det är modet att förändra som skapar vinnare!