Den lite smärtsamma känslan av att fel lag alltid vinner

De första kvartfinalerna i Champions League framstår nu, blott en vecka senare, i ett hopplöst romantiskt skimmer. 

Målrika, rättvisa och med den naiva, förgängliga tron på att fotboll är en sport där fantasi och kreativitet belönas på bekostnad av destruktivitet och en defensiv världsbild. Den där du inte själv skapar målchanserna utan istället förlitar sig på motståndarnas misstag.  

Men nu är Barça, Arsenal och Man City borta och plötsligt framstår turneringens fortsättning som charmlös och rätt ointressant. De tyska lagen är ganska svaga och i fall de inte möts lär finalen avspelas mellan vad i mina ögon kan liknas vid pest mot kolera. Jag har dock en svag pukt för Luis Enrique som avgör var mina sympatier ligger – jag gillar de gulsvarta men de är semins klart svagaste lag.   

Jag såg i går hur Man City stångas mot Real Madrids cyniska försvar och imponerande omställningar. Jag ska inte trötta er med allt jag tyckte var störande och fult. Bara konstatera att förra säsongens Håland hade avgjort matchen och att De Bruyne missade chanser han gjorde mål på tidigare i karriären, fattade val han haft alternativ till förr. Jag tror att det här var slutpunkten för Man Citys storhetstid. Det var några fantastiska, inspirerande år med drömfotboll byggda på ekonomisk omoral. Liksom för övrigt de flesta andra klubbar på den här nivån…

Så är livet som fotbollssupporter!