Fotbollsromantikernas värsting

I onsdags fick IFK Värnamo en pappersfaktura. Från kommunen. Summan är okänd men det var avseende ”matchspel, allsvenskan”.

Alltså en kommun (som p g a klimatförändringarna inte längre har vinter) kan inte presentera en spelbar fotbollsplan i april, eller troligtvis inte ens första halvan i maj. För andra året i rad. Varefter man fakturerar klubben för det som man lovat men inte levererat. 

Hur mycket förtroende ska man ge den kommunen? Och den klubben? 

Förra säsongen tvingades IFK Värnamo flytta två matcher som lär ha kostat dem 1,5 miljoner. Det borde de fakturera kommunen – inte tvärtom.

Men Värnamo är väl fortfarande alla fotbollsromantikers älskling – en småklubb vid Sveriges fotbollskulturella sidlinje som spelar på naturgräs. Ja, i teorin alltså. 

Jag kan tycka att det här inte gagnar allsvenskan – ospelbara arenor och publiksiffror på litet drygt 1000 åskådare (och det tack endast vare bortasupportrarna). Säg så här – alla de som marknadsfört allsvenskan och publikrekorden under jubileumsåret är inte jätteglada. 

Och hur är det med fotbollsromantikerna som kräver lag på natur- eller hybridgräs. Om medlemmarna i alla klubbar (utom Värnamo) nu röstar för att konstgräs ska förbjudas i allsvenskan (och det är högst realistiskt med tanke på att många supportergrupperingar är beredda att stoppa VAR hellre än att stötta sitt lag) – då tvångsdegraderas ju IFK Värnamo. Och en rad av de små, romantiska klubbarna kommer aldrig kunna spela i högsta serien.  

Nu är risken att ingen av de här fotbollsromantikerna läser min blogg men jag är ytterst nyfiken på hur de tänker i fallet IFK Värnamo?  Och vi kan även inkludera Varberg, Utkiken, Degerfors och andra som spelar inför mer eller mindre tomma läktare (eller har ett publiksnitt under 3000 åskådare). På vilket sätt gagnar de svensk elitfotboll?