Vad har hänt med IFK Norrköping? 

För knappt en månad sedan var det seriens sämsta lag – färre poäng än Gais medan Västerås lovordades för bra spel. Därefter har det blivit tio poäng, näst formstarkast i allsvenskan. Men är då IFK Norrköping ett så mycket bättre lag och i så fall varför? 

Det är den tid på säsongen då tränarna hänvisar till resultat eller prestation? Inget är fullkomligt, man betonar vikten av det ena före det andra. Till och med Henrik Rydström och spelarna har i flera matcher varit missnöjda med spelet. 

Tio poäng är skitbra. Segern mot Häcken och vändningen mot Elfsborg likaså. Aprilångesten är försvunnen. Plötsligt väcker serietabellen vårkänslor, man är oväntat öppen för sinnesintryck. Det som att lämna huset en morgon, luften är varm och så upptäcker  man att ett träd slagit ut i blom över natten och man stannar upp och tar in – det är häpnadsväckande! T i o poäng! 

Jag tror inte att det var vårkänslorna som fick Olof Lundh att  i Fotbollskanalen undra när IFK blir ett topplag? Inte om, utan när. 

Lundhs förklaring var en massa dåliga klyschor. Plötsligt är alla bara jävligt bra och Alm en mästare ”in disguise”. Tycker det är ren supporterjournalistik – helt utan värde, kunskap eller moral. Själv kan jag se två enskilda saker som tillfälligt lyft laget, inte enbart resultaten. 

°Prica och Ceesay är erfarna, duktiga och har bra attityd. Bra attityd har även Watson, Sögaard och  Ssewankambo. De fem plus några rutinerade spelare är garantin för att IFK inte är sämre än ett mittenlag i år.  Blir man sämre är det Alms fel och då ska han bort.

°Poängen har gett självförtroende. 

Förutom de här två självklara plusen ser jag inga stora positiva förändringar, inga radikala förbättringar eller plötsliga kollektiva insikter. När jag nu långt om länge ser hela matchen mot Elfsborg kan jag konstatera att IFK inte är så mycket bättre nu än före premiären mot MFF, eller den tursamma poängen hemma i cupen mot Brage. Jag ser inga nya, spännande spelmönster eller taktik som tar tid att implementera. Jag ser, trots tio poäng, det mediokra, tråkiga resultat av ännu ett av Andras Alms mediokra 4-4-2-projekt. 

Men det kan förstås vara idén. Att först skapa kittet, självförtroende och sedan börja genomföra den förändring som måste till i fall IFK ska bli ett lag som asspirar på en plats bland första sex. 

I de två första matcherna bröt man ihop i paus. Nu har man i tre matcher vänt i andra. Jag tror inte det beror på att spelarna insett Andreas Alms genialitet utan handlar snarare om att man dels funnit en styrka i kollektivet, dels slipper minusvarianter som Björk och Shabani i startelvan.  

Elfsborg hemma var skrämmande lik Gaiskampen. Det var misstagens matcher men nu blev det mål istället. Kanske är det skillnaden mellan omgång tre och sex. Elfsborg var lika lite bättre än IFK i första än IFK bättre än de gulsvarta i andra – trots fyra mål. 

Oskar Jansson står felplacerad på 1-0 och 2-0 får läggas på Baggesens smala axlar som blir överkörd av en annan men mer rutinerad pyssling, Simon Hedlund. 

Tottes reducering från 25 meter ska Isak Pettersson blockera alla dagar i veckan. Han har en olycklig position på armarna när han gör sig redo för avslut. De där hängande armarna betyder att han hinner snabbt ned – som vid Yipbes ”bakåtpassning” i första men verkar hämmande när han ska ha upp underarmarna och styra undan Tottes kanon. Alber Zenelli fegar ur en närkamp efter hörna och Yibeb vikar undan kroppen istället för att blockera så är det plötsligt kvitterat. Johan Larsson tar inte nickduellen med Totte vid trean och Traustason får en perfekt bakåtspel (upplägg av Ibrahim vid fyran).  

Jag skrev efter förra Elfsborgsmatchen att det ser ut som om Thelin redan tappat omklädningsrummet. Den tursamma segern mot Sirius bekräftade detta. Elfsborg kommer ha en fortsatt jobbig vår. Så fort de släppte in en reducering i Parken började de tvivla – liksom IFK gjort i så många matcher. 

IFK Norrköping spelar ingen lysande fotboll, man släpper in alltför många mål ifall man inte parkerar bussen i eget straffområde som mot impotenta Häcken. Guld Glen tog ibland ett par poäng genom att låta motståndarna ha bollen och sedan utnyttja deras misstag. Han fick det att låta som det var en medveten, genial taktik. Likt allt annat som kom ur hans mun var det blott tomma, självgoda ord.

Jag har större förtroende för Andreas Alm men har verkligen svårt att se på vilket sätt han har förändrat IFK till det bättre – förutom att ett par nyförvärv höjt lagets lägstanivå och nu gett tio poäng. Det är samma dippar försvarsmässigt, det är samma undermåliga ytterbackar och det är samma svaga bänk och dysfunktionella 4-4-2-tänk. 

Jo, en liten detalj har förändrats. Totte Nyman har fått en större defensivt ansvar. Han tillbringar mer tid i eget straffområde nu än jämfört med de första matcherna och förra säsongen. Han blir en slags ”ledsagare” till den lätt förvirrade och veke dansken. Ännu osäker på utfallet!

Jag har några fina IFK-minnen från AIK borta men jag är rädd för att det inte blir nån deja-vu i morgon eftermiddag. På frågan ” Vad har hänt med IFK Norrköping? ” svarar jag: ännu nästan ingenting förutom en lite bättre och inte lika kolerisk tränare.