AIK – Norrköping del 2/Vad kan Alm annars göra?

Oavsett om man tror IFK Norrköping 2024 är ett herrlag som slutar femma eller elva är nog alla överens om att en sak inte fungerar – uteförsvaret. 

Jag tänker i första hand inte på att man släpper in flest mål i serien utan alla chanser motståndarna får och hur många misstag som görs. Med en sämre målvakt än Oscar Jansson hade det varit total katastrof.  Visst, Jansson borde tagit ett av Elfsborgs mål och kanske även ett av dem på Friends men i det större perspektivet har målvakten räddat tränare Alm och klubben från något mycket, mycket värre än 2-6 på Friends i söndags.

De sex AIK gjorde hade till exempel även Mjällby kunnat göra. Faktum är att AIK inte ens var speciellt bra men hade scoutat IFK Norrköping samtidigt som Andreas Alm hade lyckats ta ut de för dagen sämsta spelarna. Med sådan laguttagning är det lätt att associera till förre arbetsgivaren OB där Alm startade med spelare som inte platsade men som sportchefen önskade se på planen. Fast ändå svårt att tro det är fallet nu, i IFK Norrköping. 

Det må vara så att vissa spelare inte håller speciellt hög allsvensk klass (eller inte alls) men de spelare Alm har får man dras med, minst ytterligare fem matcher. 

Så kommer då Andreas Alm bara köra vidare och hoppas på poäng eller kommer han förändra något i grunden? Den förändring som jag tycker borde kommit redan i januari eller efter den usla inledningen på allsvenskan.

Vad jag förmodar han inte kan förändra är den mentala relationen till spelarna och omklädningsrummet, det vill säga spelarnas mentala hälsa. Det sas de skulle vara starka och fulla av självförtroende men första halvlek mot AIK var en av årets allra sämsta (tuff konkurrens) och efter de två målen och den följande kvarten med ett konfunderat hemmalag så föll IFK åter samman. 

Lag med bra självförtroende faller inte samman. Lag med en stark mental självbild har inte så djupa dalar. Så här finns ett psykologiskt problem som förmodligen inte går att lösa utan att man presterar jämnare. Att man har något att lita på även i mental motvind och ifall det inte är spelet så måste det vara tränaren. Tror man inte på tränaren så släpper man in en massa mål när det går emot. 

Jag hade förstått lagets djupa svackor ifall Andreas Alms höll på att introducera något helt nytt. Men det är i princip samma sketna, förlegade 4-4-2 som Alm använde när han blev huvudtränare för AIK för 13 år sedan.  

Så ska Alm återupprätta förtroendet för honom i omklädningsrummet måste han förändra och den kan enbart genomföras med nya spelare eller att man spelar annorlunda. Eller båda delarna….

Tillfälligt kan man göra som mot Häcken – parkera bussen i eget straffområde och lita på motståndarnas misstag men det är ingen framtid. Speciellt inte i en klubb vars sportchef inför varje tränarbyte mässar att man måste spela offensiv fotboll. 

Har Alm fortfarande förtroende för Eid och Baggesen? I fall inte har han inga andra ytterbacksalternativ mer än skadade Kalley och Joseph Ceesay som högerback och det vore dumt att offra en sådan attityd på en position där man i huvudsak ska försvara och ligga rätt. Ska han fortsätta utnyttja två spelare som för närvarande inte trivs i sina roller? Som känner osäkerhet, stress och pressen på att inte fucka upp det igen? 

Jesper Ceesay tillräckligt snabb och har attityden att vikariera som ytterback, eller till och med mittback. Ifall han även har intelligensen vet jag inte men han kommer aldrig under nuvarande omständigheter bli en etablerad allsvensk spelare som innermittfältare så varför inte? 

Min huvudsakliga tes är dock att har man inga ytterbackar bör man inte spela 4-4-2. Jag misstänker dock att Andreas Alm aldrig kommer överge 1900-talsfotbollen: hans relation till det verkar vara närmast religiös. Men om han konverterar har jag ett förslag: Watson- Eriksson-Ssewankambo/ Joseph C-Ortmark-Traustason-Vito-Kalley/ Nyman-Prica

På sikt kan jag tänka mig att en eller två av bröderna Ceesay omskolas till mittback för att de har rätt attityd, kan försvara och inte är så långsamma. Varje trebackslinje måste ha en snabb spelare – annars tvingas de backa och det blir det alltför stor yta mellan backlinje och mittfält. Dessutom har Joseph sådana lungor att han är den perfekte wingbacken till höger. Kan tänka mig Höög-Jansson som central bonusback i matcher mot typ Häcken borta. Bara han slipper ha bollen på egen tredjedel och kan fokusera på att försvara. Det är nog så jobbigt för honom.    

3-5-2 ger motståndarna än fler inläggsmöjligheter men höga inlägg är inte IFK Norrköpings problem – det är de låga bollarna mot första eller långa mot bortre stolpen där de förmodade ytterbackarna tappat markeringen eller inte vågar visa vem som bestämmer. 

Det positiva med 3-5-2 är förutom att Alm faktiskt har spelare till det är att man kan glädja sportchefen med mer bollinnehav och offensivt spel. Fem mittfältare ger möjlighet att både komma till snabbare inläggsspela och dessutom vinna mittfältet på rent numerärt övertag. Det innebär också att man spelar snabbare. Att vara fem gör också att man kan skola in framtida startspelare som Ture Sandberg i en trygg miljö utan att deras eventuella misstag kostar alltför mycket ( jämför gärna med hur många mål Höög-Jansson direkt och indirekt tvingas ta på sig när han lämnats ensam). 

Framförallt ger 3-5-2 en förändring som spelarna kommer tro på för IFK Norrköping tåler inte så många fler nederlag som de mot AIK, MFF och Mjällby. Eller för den delen vinster som mot Gais hemma vilket ju var en så dålig match att segraren bara borde fått två poäng. Det behövs en förändring – annars är skillnaden i den allsvenska sluttabellen inte femma eller elva utan elva eller femtonde.