Mentalt väggpass

Det är bland det allra vackraste i fotbollen – väggpassningarna. Två supersimpla pass i olika vinklar, plus en liten rörelse, och simsalabim är triangeln fulländad, spelaren friställd och bollen försvunnen för försvararna. Man arbetar tillsammans med enkla medel och ett litet fotbollsmässigt mirakel uppstår, ”hvergang”! 

Att träna två och två är också en av grunderna i min fotbollsfilosofi. Förutom alla fysiologiska fördelar med att din kamrats styrka blir till din svaghet och vice versa växer den mentala styrkan. Det finns en pedagogisk bonus i att lära av närmaste kompisen, och inte enbart tränaren. Det är mycket roligare att lyckas, eller misslyckas, tillsammans. Att utmana men ramla omkull i försöket kan individuellt uppfattas som lite ”skämmigt” men tillsammans blir det bara skratt och en garanterad förklaring om att det var den andres ”fel”. Vilket det är – du är beroende av din kamrats styrka, koordination, balans och förmåga att göra övningen rätt. Och all träning bör ha som målsättning att misslyckas. Ifall du redan kan kommer övningen enbart bekräfta din status – inte göra dig bättre.  

Man bör se fysträning för utefotbollsspelare på exakt samma sett som de själva betraktar bollen – ett livslångt försök att behärska en rund liten sak som ofta vägrar samarbeta. 

Det som binder oss samman på träningen är, förutom den ständigt trilskande bollen, gummibanden. Långa gummiband i olika färger beroende på ålder, kön och övning. På danska heter gummiband ”elastik”. Det är nästan samma ord som ”ecklesiastik”, ett gammalt latinskt ord för utbildning i allmänhet (och förr i tiden kunskap kopplad till kyrkan). Desto mer vi vågar sträcka ut gummibandet ju mer motstånd möter vi – men i fall vi inte utmanar våra gränser, och vår kunskap, blir bandet sladdrigt och värdelöst. En hunger efter ny kunskap, nya fysiska utmaningar, viljan att ”plussa på” så man blir bättre är så nära det goda livet vi kan komma.  

Sedan kör vi naturligtvis många andra, helt individuella, övningar men ju starkare gruppen är desto roligare är det att träna. Min ambition är att träningen ska skapa en nyfikenhet på rörelse och kroppens ofta dolda egenskaper och möjligheter. Att vi inte enbart tränar för att bli än bättre fotbollsspelare utan för att samtidigt öka kroppskännedomen. Därför lägger jag ofta vid utepassen in egna övningar inspirerade av yoga eller brottningsträning. Inte sällan för att öka koordination och smidighet, inte sällan handlar det om att stärka höftmuskulaturen och höftens rörlighet. När jag frågar nya grupper om vad de tror att fotbollsfys är svarar i princip alla ”springa”. Och ja, vi springer en del men framåt springer vi enbart för att värma upp benen lite. Däremot springer vi ofta baklänges, på sidan, på ett ben, jämfota och löper ”in i väggen” – med our beloved gummiband…