Slaka Snoka/Anfallsimpotensen – diagnos och medicin

”Totte” Nyman fick en lite för lång boll i djupled. Den rann ned mot kortlinjen, Sætra var i ryggen. Han hade velat slå in bollen i boxen där Prica och Trasten och kanske t o m Eid kom i en andra våg tre mot tre. Men två meter lång och två meter bred norrman täckte inte enbart eventuellt inspel utan säkert även hela solen. Precis vid linjen slog Totte istället bollen snett bakåt, till Salihovic. Som istället för att sätta den på första tillslaget med vänster fot tog emot med höger, lade över till vänster, vände sig 180 grader och slog en höger bredsida sex, sju meter hemåt till Lushaku. Som även han tog ett par tillslag och sedan slog inlägget som fastnade på första bästa kalmarförsvarare. 

IFK Norrköping anfallsmässiga impotens 2024 kan sammanfattas så här – alltför många innermittfältare med alltför många tillslag. Alltför många spelare bär på ett förflutet på centralt mittfält med många självförtroendeskapande touch och hög men meningslös passningsprocent. Man väntar dessutom hellre på pass än rör sig och finner ut ur passningsskuggan. Det blir alltför omständligt, långsamt, lättläst. 

När IFK är effektiva spelar de på ett tillslag. Jag märker att Alm också önskar det. Inte enbart de tre T som hela tiden löper: Tim, Totte och Trasten utan hela mittfältet: ett pass från backlinjen ut på kanten, ett innåt plan och skarv ut mot kanterna igen. Fler spelare högre upp i plan.

Snabbt som Höög Janssons rensning vilken blev till en tiondels friläge för Totte innan Sætra rev ned honom. Eller Tim Pricas mål som också var en lång underbar passning med Glumslövsetikett där Tottes låtsades möta och skapade ytan bakom. Det var inte ett tillslag men det var ett anfall med fart. Alm ville igår också utnyttja den extremt långsamme vänsterförsvararen Sjöstedt i första halvlek men Eids ovana och ett olyckligt passningsspel (Watson) förstörde chanserna.   Det gick bättre mot den oerfarne högerbacken Hellberg i andra. Han synkade inte med sin mittback ( känner igen det där…).

Men även om det inte skapades så många heta målchanser var Kalmarmatchen ett steg framåt. Man kunde starta anfallsspelet snabbare och med fem mittfältare innebar det förutom spelbred och fler passningsalternativ också en mer uppluckrad, osäker backlinje hos motståndarna. Nu tog det ofta alltför långtid, spelarna fann inte riktigt sina positioner tillräckligt snabbt men när de vänjer sig kommer IFK Norrköping också se giftigare ut offensivt.