Allsvenskan och talangutveckling. Del 1: Kaare Barslund, BP

Jämförelsen med unga, fattiga flickor från det forna Östeuropa som lockas och luras till att prostituera sig i väst är inte så långsökt som den verkar.

Han signade 10 mars i år. 20 år gammal från FC Nordsjællands akademi. Hade spelat 25 minuter i Superligan, beskrevs som en ”mångsidig försvarare” men saknade i princip all erfarenhet av seniorfotboll. Ganska exakt som jämngamle Marcus Baggesens första, rätt katastrofala, säsong i IFK Norrköping 2023. 

Brommapojkarna kallar sig ”Europas största fotbollsförening” men hade uppenbarligen ingen högerback så man köpte en, ”pa udsalg”. 

Nu skall jag inte döma Kaare Barslund efter en match, han har ju efter blott tre veckors inskolning blivit en allsvensk startspelare och loggar 700 minuter. Men i går såg jag honom mot Västerås, nykomlingen, och blev lite besviken. Inte så mycket på en räddhågsen 20-åring som på serien, den stolta allsvenskan som fyller hundra år och ibland ger intryck av att var en tredje klassens bordell. Kopplingen mellan seriens största klubbar och gängkriminalitet minskar inte den känslan.

Nykomlingen, speciellt deras överstore center som efter att ha harvat i lägre serier plötsligt blivit tippad allsvensk skyttekung i klickmedia, har gjort sig känd som den värste målsumparen i mannaminne. I ett lag som missat så många öppna mål att det skapar ett löjes skimmer över klubben. Ja, över hela serien tycker jag. Ingen serie är bättre än sitt sämsta lag och inget lag är bättre än sin sämsta spelare. Det är ett av elitfotbollens budord.

I går gjorde Jabir Abdihakm Ali sitt allra första allsvenska mål. Och Västerås fjärde, på elva matcher, på 990 minuter, exklusive tillägg. Grattis! Det allra första han gjorde var att springa ut till läktaren och krama sina vänner, bröder, manliga kusiner e t c. Därefter var det dags för lagkamraterna att få dela lyckan. 

Det var rätt snyggt, en lätt skruvad höger bredsida från 12-13 meter in i bortre delen av målet men bollen borde aldrig nåt nätet. 

Kaare Barslund försökte först ge understöd åt sin ur balans varande innerback. Han tog nåt steg in mot bollen vid straffområdets gräns och VSK:s 18-årige högerback som gjort två överstegsfinter kunde nu enkelt avsluta sin raid med att lägga ut bollen till Ali. Stillastående tog Ali emot bollen, lade den till rätta, siktade och skruvade in den. Det tog tid, den sortens evigheter som verkar bli allt vanligare i allsvenska straffområden och som förr var förbehållen de lägre serierna. Den såg inte helt otagbar ut men BP:s 18-årige målvakt är relativt chanslös. Han har en del talang men hans räckvidd är begränsad. Kanske trodde han dessutom att hans högerback täckte bortre delen av målet och att han kunde fokusera på den del där han stod.

Vad jag reagerar på är istället Kaares Barslunds alibiförsök att stoppa bollen. Försvarare ska ha lärt sig att det kan göra ont att blockera en hård boll men att det liksom ingår i jobbet. Alis boll är inte hård. Ändå sticker Kaare endast fram en liten pliktskyldig fot och när bollen kommer mot honom i trakten av övre mage och undre bröst vrider han bort höften och undgår därmed att träffas av bollen. 

Jag förstår ifall Barslund känner obehag, ja rent ut av verkar avskräckas av smärtan då bollen kan träffa honom men samtidigt hade han blockerat avslutet ifall inte varit så rädd för den.  

Detta är allsvenskan säsongen 2024. Inte enbart Gais svettiga mirakel, de klassiska klubbarnas genomklappningar, Malmös FF:s höga kvalité, de ospelbara gräsplanerna i mitten av maj och Lucas Bergwalls framtid: det är också unga, outbildade men billiga danska ungdomsspelare som är rädda för bollen.   

Det kostar kvalité att tvingas ha 23-24 ligor i Europa som rankas högre…