”Vi ger oss inte själva chansen idag”

Jag saknar fortfarande UEFA Pro Licence som tränare. Har varken fått sparken av AIK, Häcken eller Odense. Inte ens gjort en allsvensk match som forward. Ändå var det uppenbart för mig redan på försäsongen att IFK Norrköping  inte kunde spela 4-4-2 eftersom man saknade bra ytterbackar. Och bara hade en enda jävla riktig anfallare. Med reservation för att det fanns någon lovande icke-dansk tonåring i akademin som Guld Glen placerat i frysen och nu skulle tina. Sent kom sedan kom Joseph Ceesay och Tim Prica in och det såg lite ljusare ut. Prica har motsvarat förväntningarna medan Ceesey placerats som yttermittfältare, en spelare som är högerback eller ännu bättre, höger wingback. 

I 10 matcher har tränare Andres Alm spelat 4-4-2 med så dysfunktionella ytterbackar och en massa plottrande bland mittbackarna. Det orsakade så stor frustration att till och med spelarna på plan, under matcherna, kritiserade varandra. Om IFK arbetade som ett företag hade ledningen sett till att det på alla sätt undermåliga ledarskap tränaren utövat förbättrades. Snabbt. 

Alms lösning var inför ödesmatchen mot seriens kanske sämsta lag, Värnamo, på hemmaplan att förändra 4-4-2. Han ställde upp 5-3-2. Vilket ledde till att Värnamo hade stort bollinnehav och skapade chanser nog till en större ledning än 1-0 i pausen. Om det inte varit för Oscar Jansson. 

Jag skrev efter förra matchen att Daniel Eid var en katastrof och hans insats i första halvlek var nu, undantaget några helt OK inkast och en alltför lös avslutning med vänstern, just så – bedrövlig. Han löste offsiden som de tre mittbackarna satt, förlorade löpduellen och eftersom Höög Jansson joggade bredvid den mer löpstarke motståndarforwarden var 1-0 ett faktum. Alms motdrag efter en halvtimme i första var att ge Kalley en lite högre utgångsposition eftersom i princip alla Värnamos anfall var på högerkanten – mot den defensivt labile Daniel Eid. 

I halvtid bytte Alm sensationellt ut Eid och Lushaku  – ingen av dem verkade vara i balans och den senare fokuserade främst på frustrationen av att vara en av tre som skulle stoppa motståndarnas femmannamittfält. 

Alm byter ut tre spelare, bland annat den spelare han hittills använt varje minut denne fått vara på plan (en avstängning) plus den mentalt obalanserade Lusaku och den skadade Watson. Låter Salihovic bli höger wingback, flyttar upp Kalley och låter Sswankambo bli mittback medan Vito tar Trastens plats till vänster och islännignen blir mittmitt. Undantaget ett misstag av Salihovic ser det bra ut i en kvart. Med Trasten kan de spela sig ur Värnamos mediokra press och faktiskt starta anfall innan Motståndarna är samlade. Jag börjar känna att jag hade rätt – att det funkar att släppa kanterna så länge mittbackarna är koncentrerade och inte slarvar med passningarna. 

Så missar Högg Jansson en nedtagning på bröstet så grovt att det är skamligt, även på mittplan och det blir 2-0 och IFK går tillbaka till 4-4-2 med Kalley och Salihovic som ytterbackar och Sswamkambo tillbaka som balansspelare. I den rollen tappar han bollen på mittplan och det blir 3-0 och på tilläggstid även 4-0 fast ingen direkt kan hållas ansvarig. 0-4 mot ett lag som gjort 10 mål på de första 10 matcherna…

I Max förklarar tränaren 0-4-förlusten med orden ”Vi ger oss inte själva chansen idag”. Jo visserligen sant, de tre första målen var bjudningar men det var framförallt Andreas Alm som gav inte spelarna chansen i dag! Och han har faktiskt inte gjort det på hela säsongen. Undantaget en kvart i kväll. 

Gör han det borta mot Sirius på lördag, sista matchen före uppehållet?  Ger han spelarna chansen genom att låta dem spela efter förutsättningarna och inte hans blockeringar samt på köpet vinner tillbaka omklädningsrummet eller? Eller borde han, eller arbetsgivarna, inse att laget behöver en annan tränare?