”Gi mig Danmark tilbage”

Det beror inte enbart på världens lägsta födelsetal och en akut befolkningskris. Att Danmarks EM-trupp i herrfotboll i genomsnitt är 27 år och spelat 40 landskamper säger även något om förbundskaptenens osäkerhet. Och rädsla. Han, likt sina favoritspelare, står på gränsen till pensionering. Ännu ett felsteg och de fallar.

Efter stora förväntningar men ett fiasko-artat VM och ett kritiserat kval mot dåligt motstånd (man vann gruppen på inbördes möten mot Slovenien) är det dags för EM-premiär 16 juni mot just Slovenien. Sedan väntar England och Serbien. Med i princip samma spelare som i VM.

Skillnaden då och nu är att de som då var nyckelspelare nu inte längre får spela i sina klubblag. Det är en situation identisk med Janne Anderssons sista tre, fyra misslyckade säsonger. 

De som ska dammas av, resa sig från bänken och på ett mirakulöst sätt skapa EM-framgång är bland annat Christian Eriksen stillastittande i Man United, Simon Kjær utan bara ben i Milan, Mikkel Damsgaard osynlig i Brentford, Pierre-Emile Højbjerg undersysselsatt i Tottenhams med flera. När andra ser trötta, åldrande spelare drömmer Kasper Hjulmand om ett vinnande EM-lag. 

Där är inte heller några stora taktiska förändringar. Mer än att Hjulmand antytt att Christian Eriksen inte blir petad utan ska spela längre fram på planen. De gånger han fått förtroende i United har han fått en ganska fri roll som dock inneburit försvarsjobb – något Eriksen aldrig gillat eller klarat av. Jag tror att Eriksen verkar rycka fram för att resten av laget rycker bak. Att Danmark, trots traditionen, blir defensiva, försiktiga och förlitar sig på att unge Rasmus Højlund helt ensam ska göra en massa mål.  

Det är en grov chansning. Inte enbart taktiskt utan framförallt allt med traditionen. Den danska befolkningen har ända sedan starten 1908 accepterat att man inte har världens bästa fotbollslandslag men man ska spela underhållande, snabbt, tekniskt och göra många mål. Det är förklaringen till de många paradoxerna i dansk herrfotbolls historia – att den ende landholdstrenaren som vunnit en titel är den hånade och bortglömde ”Ricardo” som predikade en defensiv, resultatinriktad fotboll. 

I ett svenskt perspektiv verkar det obegripligt men det faktum att världsstjärnor som Michael Laudrup vägrade spela för ”Ricardo” förklarar allvaret i den rödvita självbilden. Ricardo fick sparken så fort det var möjligt och efterträddes av en svensk. Går nu Kasper Hjulmand samma öde till mötes?    

PS Låten med Nastasja handlar om det försvunna ”gode gamle Danmark” där nu politik är ersatt av ”pisse-polemik”. Kanske tänkte hon också på det landshold som charmade hela världen men föll på missade straffsparkar och dåliga bakåtpassningar.