Skönt att slippa Zlatans hybris och Ljungberg utan ”balls”

Lika självklart som att han är landets främste fotbollsspelare någonsin – lika självklart dryg och olidilgt arrogant framstår han även efter karriären. I går hade Zlatan annars chansen att kasta sitt manér och sin mask och vara ärlig i sitt avsked. Kanske säga några ord om alla de som hjälp honom i karriären och vad hans resa betytt för de många svenskar som känner igen sig själva i hans mindre lyckade förutsättningar. Jag tänker närmast på det som Erik Niva syftade när han utnämnde Zlatan till 2000-talets viktigaste svensk (även om jag själv menar att Jimmie Åkesson tyvärr betytt lika mycket).

Av den mänsklige, ödmjuke Zlatan syntes inget den här kvällen. Samma dryghet, samma självöverskattning, samma patetiska vilja att framstå som något övermänskligt. Kanske får vi vänta 20-30 år på den, kanske kommer han aldrig våga visa den mänskliga, sårbara, känsliga sidan av sig själv.  

Före matchen hyllades Zlatan av Viasat. På flera sätt. Erik Nivas ord, men också i bild, och videor, av nuvarande och gamla spelare och ledare. Plus att kanalen plockat fram några löpsedlar om hur kontroversiell han varit – dock inget med politik eller hans bakgrund i de problemtyngda Förorts-Sverige. Då avbröt Fredrik Ljungberg och tyckte det var fel att visa något som inte var positivt – ”låt oss fokusera på det positiva” menade Ljungberg om de av hyllningskvällens 30 sekunder som inte var enbart överväldigande positiva och antydde något mänskligt drag hos denne titan. 

Detta är också skälet till varför jag inte sett den före detta fotbollsstjärnans intervjuserie med gamla fotbollsvänner. Jag misstänker att det bara handlar om att ”vara positiv” och minnas det fina och det är fotbollsvärlden redan förfärligt full av.

Ljungbergs kroniska rädsla för det uppriktiga och ärliga tog sig också uttryck i hans dissning av det nya landslaget. Den f d ungdomstränaren i Arsenal (som även lanserades som förbundskapten av kollegorna) kritiserade JDT och spelarna efter att de haft modet att introducera nåt nytt och bra men ändå förlorat 0-3. Istället för att se det positiva i att man spelade ut Serbien och borde vunnit dissade Ljungberg Blågult. Det är pinsamt! Svensk fotbollsjournalistik innehåller alldeles för många Fredrik Ljungberg – ja-sägare utan det som i Ljungbergs egen jargong kallas ”balls”.     

PS Ingen kallade honom för ”Ibra” den här kvällen,  och Zlatan sa inget kvinnoförnedrande – det var i alla fall ett fall framåt.