Varför lider jag av fotbollsabstinens och hur fan botar jag det? 

Drabbas hårdare än förväntat. Läser romaner, ser långfilmer och friidrott för att mildra behovet. Läser fotbollssajter och söker allmänna fotbollsnyheter men allt är mest rykten. Vill uppleva fotboll visuellt – och inte veta vem som vinner.  

Varför då så himla brutalt sjukdomstillstånd och kommer verkligen EM fungera som en quick fix? 

Jag har väl skapat ett beroende. Att kunna se många matcher, i realtid, streama i efterhand eller som ”höghastighetsfotboll”. Eller blott highlights. Ett överflöd. 

Förutom alla ”mina lag” kollar jag kanske in en viss spelare eller vill upptäcka nåt intressant. Eller faktiskt redan känner till det överraskande resultatet och vill se varför det gick som det gick. Sedan finns det alltid highlights och att fokusera på, lyckade och misslyckade målvaktsingripanden. 

Fast det finns andra, bättre förklaringar. Som att jag borde skriva på bokmanus men att det tar emot. Och fotboll funkar inte som bortförklaring just nu.

 Som att jag har massor av tid och nog borde lönearbeta lite mer än jag gör. Som att i fotboll, och basket på hög nivå, finner jag även en form av spännande taktik kombinerad med ett fysiskt uttryck som ibland gränsar till konst och matematiska ekvationer. Samtidigt som varje individ försöker bemästra och utnyttja en trilskande boll. 

Det finns en stor skönhet i viss lagidrott. När bollen lyder, verka underordna sig laget/ enheten och dessa skapar mål, poäng, möjligheter. Men också i förhållande till vilka spelare som vågar utmana strukturerna och uttrycka sig individuellt. Hur ofta, varför och med vilken framgång? DEN avvägningen är superintressant för här dyker den moderna människan upp – den med självförtroende och stjärnstatus. En ”influencer” som ser sig som ledare men ändå måste, eller bör, underordna sig gruppen. Även med boll? 

Boston Celtics och Dallas Mavericks försöker sätta press på motståndarnas stjärnor genom att tvinga dem vara mer aktiva defensivt. Vilket gör dem tröttare och mindre produktiva offensivt. Det leder till färre poäng, fler misstag och chanser för de mindre glamorösa spelarna att synas. I match tre fick Luka Doncic foulproblem och Mavs föll samman. 

Att utnyttja motståndarnas svagheter före sina egna styrkor ser jag allt mer även i modern fotboll. Speciellt i en serie som allsvenskan där skillnaden i spelarnas kvalité och intelligens är så överraskande stor. Men det har förstås även med fotbollskulturen och dess destruktiva idé att göra: det är lättare att försvara än anfalla.  

Skönheten blir större ifall försöken resulterar i mål men det är inte nödvändigt, nästan tvärtom. Det vackra, geniala skapar mål och poäng som inte går att missa eller åtminstone gör att målvakten är chanslös. De flesta mål är inte vackra i sig utan det är den kollektiva känslan av glädje och realiserad latent förväntan de utlöser som förefaller tilltalande. Eller motbjudande. Genialt spela som skapar mål bekräftar indirekt fotbollens grammatik medan de vackraste målen nästan alltid är överraskande, en slags bollbehandlingens halvt overkliga nyspråk, eller slang. 

Rent estetiskt, och fysiologiskt, är basket mer tilltalande. De kropparna är närmast fullständiga – de måste kunna allt – i alla riktningar. Plus att intelligens ofta är avgörande när det bara är fem människor som ska fungera tillsammans. Fotboll är mer likt ett ensemblespel där många är statister och åskådare huvuddelen av matchen men den moderna fotbollen ställer allt högre krav på intelligens, fysik och förmåga att hantera stress i form av  psykologiska utmaningar. Bland annat beroende på att fotbollen tidigare nedvärderat individens ansvar ovanför anklarna. 

Jag har även köpt en ny skateboard, efter att alla serier slutade. Var i Malmö konsthall vid invigningen av den stora skejtarutställningen med min 48 år gamla bräda. Det gick inte så bra men så är den inte anpassad för ramper.  Min nya borde funka men så har jag varit förkyld i en vecka och varken orkat eller kunnat träna. Varit på gymmet en gång, fixat min höghjuling och kört en testrunda. Inför den korta säsongen. Det är allt. 

Ska skriva om skateboardkulturen och dess människor längre fram. Jag fascineras djupt av den – annan sport har mycket att lära av den kulturen. Så ska jag se EM. Fast långt ifrån allt. Många matcher känns så oerhört tråkiga och att gå från actionstinna NBA-finaler till 100 minuters bollrullande i backlinjer genom ett helt gruppspel känns mer som en utmaning för tålamodet än rehabilitering av sportssjälen.