Allsvenska tränarkarusellen/ mellan kaos och krisbearbetning

Jens Askous flykt från Kamratgården säger allt om tränarklimatet i Blåvitt. Om supportrarnas krav, hot och att IFK Göteborg förmodligen går en oväntat svår höst till mötes. Igen.  

Att Henning Berg avskedas på grått papper av AIK var än mer oväntat eftersom sportchefen som värvade honom också är sportchefen som sparkar honom. Och att sprickan skulle vara ”träningskultur” (att Berg inte fystränat tillräckligt) tror jag inte ett ögonblick på, de är ju norrmän – de vet allt om hård fysträning, simma i isvatten och sånt. Jag tror istället det finns några präktiga skandaler som väntar på att avslöjas i AIK. Att här finns en klubbkultur och ”affärer” som är oerhört besvärande inte enbart för klubben utan för svensk fotboll i stort.  Hade velat skriva om detta men saknar bevis.

Därför blir det oerhört intressant att se vem som vågar ta jobbet och hur denne hanterar alla konflikter. Han, förutsätter det blir en man, blir den fjärde tränaren på 18 månader. 

Kalmar behåller Jensen men hur länge? Och hur mår egentligen klubben? Är Kalmar nästa Örebro och Helsingborg? Eller är det Norrköping som fyller på kvoten av klassiska klubbar på obestånd i Superettan? 

Kanske är det ett tecken att Norrköpings Tidningar i dagarna värvat en fotbollsjournalist från Helsingborg. Eric Persson borde veta allt om hur man identifierar och hanterar ett allsvenskt haveri journalistiskt. 

Att klubben saknar sjukdomsinstinkt och ännu inte sparkat Alm är överraskande men så har de också seriens kanske mest inkompetente sportchef. Ifall styrelsen förstår allvaret sparkar de båda och har haft klara ersättare sedan ett par månader tillbaka. Men jag tror inte styrelsen har varken modet eller kompetensen och så behåller de istället ledare och strukturer som misslyckats så grovt, under flera säsonger. Jag trodde Alm var rätt person att styra upp det efter den katastrofale Guld Glen men det har varit klart i drygt två månader nu att han inte är det. Att han saknar förmåga att tänka utanför boxen och inte heller är den pedagog omklädningsrummet skriker efter. 

Det var samma sak i Helsingborg. Där satt sedan flera säsonger ”Granen” som sportchef och en klubbdirektör som inte hade varken ledaregenskaperna eller kompetensen. Plus Jörgen Lennartsson. När de väl fick sparken var det alltför sent. 

Till skillnad ifrån bottenkonkurrenterna har IFK Norrköping tre, fyra spelare av mycket hög allsvensk klass. Problemet är att flera av komplementspelarna under omständigheterna (fel position och fel spelsystem) ser ut som Superettans andrasortering. Det blir inte bättre av besynnerliga värvningar (undantaget Watson och Prica). Vems ansvar det är och hur det går är svårt att gissa men det känns väldigt konstigt att en klassisk klubb blir så förnedrad, speciellt på hemmaplan, som IFK Norrköping. 

Jag tror Västerås och Värnamo får det svårt men här finns minst tre klassiska klubbar som har det riktigt jobbigt just nu. Kanske ska även AIK räknas dit. Ju svårare det blir, ju tyngre de faller desto intressantare blir allsvenskan, och den lokala fotbollsjournalistiken. Det finns få saker som är mer fascinerande än att se elva unga män försöka lyfta en hel klubb i djup kris. Och hur journalisterna balanserar mellan yrkesetik och supportrarnas känslor, krav och klickbenägenhet.