Pearl Jam, Jenny Rissved och importerade svenska jordgubbar

Enligt Romklubben är vår tids största hot det faktum att vi inte längre vilja skilja på fakta och fiktion. Vi tror vi kan konsumera och njuta i överflöd och helt strunta i konsekvenserna – fast vi egentligen vet att det går åt helvete. Åt helvete med vår kropp, med vår planet, plus allt samman därimellan. Det är en ganska motsägelsefullt. Som till exempel veckans varning att antalet skuldsaneringsoffer ökar lavinartat bland tonårstjejer för de får en ström av smink och kläder levererade till dörren för pengar de inte har. Läser också att gängkriminella i Helsingborg (15 kontrollerade jordgubbsstånd – ingen hade tillstånd) fick barn som inte fyllt tio år att sälja importerade svenska jordgubbar. 

Svenska mountinebike-stjärnan Jenny Rissvaed bröt på den femte av dameras åtta etapper i Tour De France. 

– Hon kan inte återhämta sig och är utmattad. Hon är inte van vid att åka så långt, flera dagar i rad, sade stallchefen Karl Lima, till Discovery+.

Var det en nyhet för dem – att Touren är ”flera dagar i rad”? Var det så viktigt att bara vara med i Tour de France – utan att tänka på vad det egentligen innebär? 

Jag har lite svårt att ta in det här – hur dum får en idrottare och hennes rådgivare utge sig för att vara?  Om Jenny åter misslyckas i OS, kommer de så skylla på den olyckliga uppladdningen? Jag hoppas givetvis att Jenny lyckas, i alla lopp. Hon har det nog svårt med sig själv. Hon behöver inte korkade stallchefer också.  

Nåt som många överåriga älskar är att gå och lyssna på konserter med deras ungdoms idoler. Jag har själv noll glädje av sånt men förstår att när man är gammal och trött och relativt rik vill man försöka återskapa en känsla av ungdomlig vitalitet, i öronen. Och dela upplevelsen på sociala medier. Man var där!

30 år efter att de var faktiskt var fantastiska är Pearl Jam på världsturné. Grattis! 

I London uppskattade man att de skulle sälja ut Spurs hemmaplan – 60 000 trots svindyra biljetter. Så visar det sig att det bara blir halvfullt, varför arrangörerna nu säljer de kvarvarande biljetterna till halva priset. Då blir det proteststorm. De nostalgiska nödarna tycker de har fått betala alltför mycket, innan ens bandet gått på scen. Som om upplevelsen av bandet plötsligt blir mindre när grannen fått en billigare biljett – kan ni förstå det? Är hela grejen att vara där, på konserten (eller starta i loppet) inte att uppleva själva musiken och bandet? Eller att köpa billiga jordgubbar för att det påstås att de är svenska – och inte reflektera över vem som säljer, varför de är så relativt billiga och framförallt – hur de kommer smaka?