Där har Olof Lundh fel om EM! 

Den cynism han finner i maktens lounger vill han gärna balansera med en romantisk syn på vad som sker på planen, och läktarnas kortsidor. Sveriges bäste grävande fotbollsjournalist vill gärna framstå som om han även har bra koll på själva spelet. Som att när han i en stor EM-genomgång på Fotbollskanalen slår fast att det inte längre finns några ”blåbärsnationer”. 

Klart det finns! 

Varför inte till exempel Spanien slår Albanien med 6-0 och Tyskland krossar Ungern är för att de inte behöver göra mer än vinna. Varför så många matcher avgörs på tilläggstid är för att de bättre lagen inte anstränger sig tillräckligt förrän det är absolut nödvändigt. Och då kanske alltför sent. I fall det inte fanns några blåbärsnationer längre hade nåt av alla de mindre och ”blå” länderna som växer i markhöjd varit i kvartsfinal. 

Om den i mitt tycke lite naive Olof Lundh inte utgått från resultatet, bollinnehav och avslut blåbären skapat hade han förstått att illusoriska jämnheten är en konsekvens av den allt mer cyniska fotbollsvärlden. 

På en punkt ger jag dock lundensaren indirekt rätt – alla länder har numera professionella fotbollsspelare. Till och med Gibraltar och San Marino men att till exempel Danmark endast vann med uddamålet mot den mycket egendomliga lilla fotbollsnationen mitt i Italien i kvalet berodde naturligtvis inte på att Danmark, fotbollsmässigt, är blott ett mål bättre. Hade det varit en helt avgörande match hade Danmark avgjort före halvtid. Men spelarna är numera i första hand trogna sitt klubblag, sig själva och sina agenter. Landet kommer eventuellt som fyra i prioritet. De tjänar inte mer pengar på att spela i landslaget och hade det inte varit för supportrarnas och medias krav och engagemang (oerhört smart styrt av UEFA) hade inte stjärnorna stannat hemma.  

Varför så många länder rankade efter Sverige såg jämbördiga ut mot bättre motstånd i EM berodde på att de rika spelarna i de stora lagen satsar blott 90 % och då försvinner felmarginalerna. Dessutom spelar arrogans och hybris in – det gör det alltid i fotboll: motivation slår klass.  Lägg där till att det är väldigt många matcher, mer fysiskt krävande och större skaderisk numera. Alltså håller man igen, lite lagom, mot blåbären och hoppas att underbetalda thailändska säsongarbetarna ska göra grovjobbet så de traditionellt stora nationerna bara kan mumsa.  

I dagens fotboll är det dessutom så mycket lättare att försvara och spela på omställningar än förr då lagen faktiskt försökte vinna. En hel fotbollsvärld, utanför Italien, upprördes av det lågt stående försvarsspel som var så framgångsrikt på 60-talet. Men catennaccio är exakt det alla lag år 2024 tillämpar defensivt. Alla spelare är med och försvarar, blott en eller högst två försvarande spelare sitter inte på egen defensiv tredjedel.  

Dessutom gör dessa uppumpade botox-mästerskap som EM, VM och nu även CL att kvalitén på matcherna och intensiteten från de bra lagen har sjunkit. Det är mycket mer rullande i backlinjen och dåligt tempo numera jämfört med för 15-20 år sedan. Det är först nu i kvartsfinalerna som stämpeln ”Fake Mästerskap” kan plockas bort. Att öka antalet matcher arrangerade av UEFA och FIFA stärker deras band och försvårar för andra att bryta deras makt.

Ytterligare en faktor är att klubbtränare är så bra betalda att förbunden inte kan konkurrera. De flesta tränarna på nationsnivå skulle aldrig få ett topplag i det egna landets liga. Annars skulle naturligtvis Deschamp, Southgate med flera tiodubbla sin lön.  

Många faktorer spelar in men den enda orsaken till att blåbären eventuellt skulle försvinna från den stora fotbollsscenerna är klimatkrisen.