Straffsparksavgörande 2.0

Efter 15 ”avgörande” straffar i EM (varav sju portugisiska) ser jag ett paradigmskifte vid straffpunkten. Ja, det är få exempel men trenden, förändringen, är tydlig. 

Målvakter som Diogo Costa, Mike Maignan och Jan Oblak har blivit så ruskigt explosiva och hinner ned i hörnen trots att de har ena foten på linjen i skottögonblicket.  

Straffskyttarna väljer i större utsträckning att slå bollarna högt. 

Det ena är en konsekvens av det andra. Slovakien, utan naturliga, erfarna straffskyttar, slog sina lågt och ganska bra men Costa läste alla tre. Mot Frankrike var han inte ens nära, på en enda. Frankrike slog också en mitt i målet men även två högt upp, nära kryssen. Likaså Bruno Fernandez och Mendes. Det som avgjorde var att den olycklige Joao Felix satte en lågt, högt, stolpe ut.  Ett bra exempel är den inbytte mittfältaren Mendes som kunde avgjort matchen i 121:a matchminuten men hans bredsida från 12-13 meter blev nästan en bakåtpassning. Jag blev förvånad att han valts ut att slå straffar, misstänkte en miss och så drar han den stenhårt upp i krysset.  

Detta gäller straffsparksavgörande. Att slå en straff under ordinarie tid är nästan en helt annan idrott eftersom de mentala förutsättningarna är så vitt skilda.

Varför spelare i princip aldrig satt straffar högt är av ren feghet – eller brist på självförtroende. Utgångspunkten, vid straffpunkten, har varit att det är mindre illa att målvakten räddar än att man missar målet. Det i sin tur tror jag beror på att man dels inte har tillräckligt respekt för målvakterna, dels blivit matade med den gamla, falska maximen att man i alla fall måste få ett avslut på mål. Det är visserligen sant, men också falskt eftersom där en rad andra faktorer som påverkar avslutet. I EM med alla låga försvar och åtta man i boxen har vi snarare sett flera avslut på väg utanför mål studsa och toucha försvarare som styrt bollen i mål. 

Fram till cirka Millenieskiftet slogs straffar fortfarande högt och inte sällan över. Sedan tog fegheten, eller riskminimeringen, över. 

Målvakterna vann inte heller i respekt med den ganska nya regeln (2019?) om foten på mållinjen. De blev handikappade. Jag minns många matcher i början där det blev kolossalt utdragna avgöranden för målvakterna inte räddade en enda straff. Bland annat en match med Man United i en Europaturnering där de vann 15-14 efter att motståndarnas målvakt var en förste som missat. 

Nu har de allra bästa målvakterna övervunnit handikappet det och de bästa fattat mod. Även om jag i princip alltid håller på målvakten så kan jag inte låta bli att fascineras av en boll som stenhårt far upp i krysset. Det är vackert, från kamerans perspektiv. Det utstrålar styrka, kraft, teknik och samtidigt nån slags obskyr skönhet. 

Cristiano Ronaldos tårar har diskuterats på social medier. Jag ogillar fotbollsspelaren men han får naturligtvis gråta över en missad straff ifall man bara kan glädjas av andra ( landets) straffar och räddningar.  I går var förmodligen sista gången jag såg honom slå en straff och den kraft och precision han har trots att han nästan inte alls pendlar med skottbenet är fantastisk. Det är nästan det enda momentet i fotboll där 39-åringen fortfarande håller yppersta världsklass.