Betyg på målvakter

IFK Norrköpings guldhjälte mellan stolparna gör comeback. Har i princip inga fel och ett par tre riktigt bra räddningar. På en femgradig skala bör David Mitov Nilsson ha en stark trea eller fyra. Hans lokaltidning Norrköpings Tidningar borde gett en sjua eller åtta (på deras tiogradiga skala) men de menar hans match var ”svag” och ger en trea.

Det är samma betyg som den i halvtid utbytte och desorienterade Tim Prica. Det är samma betyg som hela backlinjen får – den som rent konkret orsakat två av de tre målen och i Eid, Kalley och Søgaards fall även andra många stora misstag. Blivit avdribblade, snubblat, legat fel, löst offsider e t c, e t c. Samma problem som plågat IFK Norrköping hela säsongen. 

Betyget förklaras av att ”Lyckades inte stadga det läckande försvaret.”. Jag vill gärna veta hur f a n en målvakt ska göra det? I en comeback hemma mot Djurgården. På allvar – en konkret, arbetsbeskrivning för Mitov Nilsson tack, Gabriel Ohlsson, Henrik Jonsson och Eric Persson.  

Borde Mitov ha skrikit och dirigerat sina försvarare mer men hade det verkligen hjälpt? Är det upp till målvakten i IFK att bestämma taktik och vilka som spelar eller beror det absurda påståendet och betyget på att man enbart betygsätter en målvakt efter hur många mål han släpper in? 

Både ja och nej. Vito, den danske inhopparen i halvtid, var en av de få positiva händelserna. Han drev upp tempot, hade flera bra pass, var den saknade länken mellan att rulla i backlinjen och skapa chanser på offensiv tredjedel. Plus ett hårt skott som blockerades av medspelare. Han var också ”svag” och förklaringen är att ”gästerna var för starka den här kvällen”. Vilka förväntningar har man på vissa spelare? Skulle Vito på egen hand neutralisera elva motståndare för att få ett godkänt betyg i NT? 

Däremot hade den spelare som inte kunde försvara och var anonym framåt, den spelare som knappt hoppade i muren och indirekt bidrog till 3-0 godkänt. Varför? Jo han gjorde IFK:s mål, på vad som föreföll vara ett misslyckat inlägg. Då är man godkänd, i NT. 

I det sammanhang kan det vara värt att nämna att kritiken mot Oscar Jansson varit lika absurd. Han har fått kritik i NT för att han släpper in mål, utan att ens nämna vilka mål han borde tagit. I Max (f d Discovery) menade ”målvaktsexperten” Irma Helin Zibanejadatt Janson är svag på inlägg och det är därför han nu petats. Medan Mitov ”har helt andra egenskaper”. Vilka fick vi dock aldrig exempel på av Irma men uppenbarligen är det inte inlägg eftersom han i princip aldrig lämnade linjen och gick ut och plockade ned inlägg. Det är ingen kritik av Mitov utan av den formen av patetisk sportjournalistik som kan häva ur sig vad f a n som helst utan krav på exempel och förklaringar.  

Den här infantiliseringen av fotbollsspelare är inget nytt. Det finns en orsak till att de verksamma i fotbollsvärlden ofta föraktar och hånar skrivande fotbollsjournalister. Eller lismande f d tränare som älskar att dela offerkofta med de tränare som borde få kritik och inte bara oreserverad ”förståelse”. Ja, föraktet är sällan offentligt eftersom en beroendeställning existerar, men få tar skrivande fotbollsjournalister på allvar. Med all rätt. Många svenska fotbollsjournalister har synnerligen bristande kunskaper om själva spelet fotboll. Av samma anledning har deras kollegor på redaktionen ofta samma syn på sportjournalistiken – det är inte riktig journalistik utan en form av tyckande och urgammal vänskapsjournalistik utan krav på etik och kritiskt tänkande. Trots att det journalistiska uppdraget  inte handlar om hur mycket du skriver utan om vad och varför du skriver.   

I motsats till sportjournalisterna har de som arbetar med fotboll en lång utbildning, de tränar och gör allting för att bli bättre och så blir deras jobb bedömt på en rad av en tidning vars journalister inte verkar veta något om fotboll och målvakter – åtminstonde kan tidningen inte formulera detta. Och det är ju vad som är journalisternas yrke. Varför ska en bunt misslyckade wannabees sätta sig till doms över en grupp professionella? Borde man inte kräva att sportjournalister genomgick nån slags utbildning och gavs en licens efter att ha tenterat – både praktiskt och teoretiskt?  

Borde inte Gabriel Ohlsson, Henrik Jonsson och Eric Persson bjuda IFK:s tre målvakter på fika runt ett stort bord och sedan lyssna på vad målvakter tycker, tänker, gör och inte kan göra? Kanske till och med ta med dem till träning och videorummet för att förklara vad som är svårt och lätt, hur deras arbete kan vara av hög klass även om deras lag släpper in tre mål mot seriens näst bästa lag? 

PS Det kommer journalisterna troligtvis inte göra för det vore att erkänna att de inte är fullkomliga. De är skiträdda för att blotta sig och erkänna att de faktiskt är det som så många upplever – att de är totalt nakna? Så länge inte bilden av deras ofelbarhet spricker får de många klick men bidrar samtidigt till den seriösa journalistikens död. 

Är det inte ungefär samma sak med oändliga förtroendet för Andreas Alm – om även han får sparken innebär det att ledningen erkänner att de har stora, och uppenbara brister och därför, tror jag, håller man kvar i den här tunna jävla livlinan till varje pris? Är det, i förlängningen, inte ungefär samma sak med IFK:s styrelse som med betygsättarna i NT. De har bristande kunskaper och kompetens (styrelsen får inte ens ihop ”fullt lag”) vilket gjort att de i första hand inte vågar erkänna sina misstag, fattar sämre beslut, utser sämre ledare, som i sin tur utser sämre tränare som i sin tur värvar, säljer och lånar sämre spelare?  

Den blinde till doms över den döve!