This town ain’t big enough for both of us/IFK eller Dolphins ?

Kan inte vara en tillfällighet att medan Dolphins siktar på Europa, och en femte SM-titel i följd, ligger IFK på nedflyttningsplats i allsvenskan.  

Det finns tillfällen då en stad skiftar idrottsfokus, när man tröttnat på det traditionellt mediokra och vill glädjas med en ny, vinnande, representant för ens stad. Ja, fotboll har ett starkt grepp om svensk stadskultur och lokal identitet men inget är givet, det inte självklart var känslorna ska fastna på en fotboll. 

Jag satt på Malmö Stadion och såg AIK tillsammans med ca 1500 andra (fortfarande MFF:s lägsta allsvenska publiksiffra) medan MIF (numera Redhawks) spelade SM-final (i ishockey) mot Foppas Modo. 300 meter därifrån. Vi hörde vrålen när MIF gjorde mål, de liksom ekade runt den öde stadion. Jag kan fortfarande minnas exakt hur det lät – vissa ögonblick varar livet ut, likt sår som aldrig läker. Det är PTSD-varning på det där ljudet…

SM-guldet följdes av många framgångsrika år men man hann inte med infrastrukturen. Den gamla, vanskötta kommunala isladan med maxpublik på ca 4500 var för liten och organisationen runt omkring alltför dåligt. Men man vann mycket och hade ofta mer publik än grannen med sina kommunala löparbanorna och vittrande betong. 

Medan nästan alla älskade MIF inleddes MFF:s Hadesvandring. Den slutade med en oerhört förnedrande degradering vid Millenieskiftet. Men den vintern tog en ung Zlatan plats i startelvan och sedan var inget sig riktigt likt längre.   

När Percy byggt sin Eurovision-arena 2009 var MIF inte längre lika angeläget. Ungefär samtidigt hade MFF klart med sin nya arena och det har inneburit oräkneliga SM-guld (plus ett då IFK vann guldet här 2015 och jag inte blev insläppt i bortaklacken…). 

Samtidigt som jag älskar Dolphins rejäla satsning och kommer följa kvalet mot bland annat det där laget från Azerbadjan är jag rädd att alla framgångar kommer få negativa konsekvenser för IFK. 

Det finns så mycket i ledningen för IFK som är fel och jag tror det tar tid att vända. Det gjorde det i Malmö för samma år, eller året efter jag satt på ett totalt öde stadion avgick ordförande Cavalli Björkman, efter cirka 20 år på posten. De sista fem var pinsamma men kritikerna var varken enade eller starka. Medlemmarna gick alltid på valberedningens förslag, något de bifallit 80 år i rad. 

Åren 1995-2010 tog MFF ett enda SM-guld. Man satsade på fel tränare, hade usel ekonomi, tillsatte folk både i ledningen och som tränare bara för att de var MFF-are sedan barnsben. I princip en hel organisation byggd på förenings-inavel. Först med en helt ny ordförande, och ett annat tänk kunde MFF börja om. Den stora och framgångsrika fotbollsklubben i västra Skåne de här åren var Helsingborgs IF.    

Det är ett sundhetstecken att IFK:s valberedningen idag ställt sina platser till förfogande. En ny valberedning måste hitta en ny stark ordförande och en bra mångfacetterad styrelse. Som i sin tur entledigar Tony Martinsson från hans arbetsuppgifter. Och har inte Alm fått kicken bör han få det i samma veva. Men kanske är det rent ut av bra att en gammal klubb tar en säsong eller två i Superettan för att riva allt och bygga nytt, en skog måste brinna minst en gång per sekel för att överleva på sikt. Det har jag lärt mig av jägmästaren i Svalsjö…