Kan en ung afrikansk cyklist rädda världen? 

Få tävlingar är mer spektakulära än Tour de France. Och samtidigt dödligt tråkiga – fyra, fem timmar  utan höjdskillnader medan klungan dödar alla försök till utbrott. I gårdagens lopp stack fyra man men blev inhämtade och så hände absolut ingenting under två timmar förrän det blev klungspurt. Det är meningslöshet, marknadsförd som sport. Likt vänskapsmatcher!

Man kan förstås argumentera att onsdagens vilda etapp med över 4500 höjdmeter gjorde cyklisterna ”dödströtta” och att de behövde en lugn etapp, en vilodag i sadeln. Å andra sidan är det just vad loppet är: tre veckor av extra ordinära fysiska ansträngningar. Om cyklisterna tömde sig varje dag skulle ingen komma i mål… 

Ifall man tog bort sprintdelen genom tuffare tävlingar hade sporten förändrats radikalt. Och det är något fel när de som annars är långsammast vinner. Ungefär samma dödliga utveckling som masstart på femmilen i skidor. 

Gårdagens lopp aktualiserade frågan om cykelsportens död, och framtid. Det som räddade  12:e etappen från epitet ”Årets tråkigaste globala megaevent” (ja, undantaget Englands EM-matcher) var loppets ende mörkhyade cyklist. Birnan Girmay tog sin tredje spurtseger på elva dagar. Han är en fantastisk cyklist och bär den gröna tröjan som ledare i poängtävlingen, men långt ned i sammandraget. Ifall den nyblivne 24-årige världsstjärnan från Eritrea kan inspirera andra unga afrikaner, pojkar och flickor, att cykla mer och ofta, visar han på alternativa vägar ut än de som löpare eller båtflykting. Speciellt som den delen av Östra Afrika, plågade av krig och konflikter i flera decennier, inte producerar idrottare av nämnvärd klass. Speciellt inte tjejer. 

Men Girmays seger ska även tolkas som att nästan alla kan cykla och borde testa det – oavsett var i världen du bor. Det behöver inte vara en dyrbar sport, blott en cykel, en ok väg och en massa tid. Cykel är trots allt lösningen på många av världens största problem – de urbana och klimatmässiga. Men även de fysiska. Medan hälften av västvärldens befolkning numera officiellt betecknas som överviktig finns det få saker mer fettförbrännande än just cykling. I en vardagsvärld där Girmay, Pogacar och Vingegaard beundras lika mycket som Messi, Cristiano Ronaldo och Lamine Yamal finns det hopp om framtiden.  

PS Jonas Vingegaard visade i onsdags att han återhämtat sig efter utklassningen i Bologna. Eller hade Pogacar fel på cykeln? Som vanligt förlorade han 20-30 sekunder nedför men så plötsligt hände något med slovenen och dansken kom i kapp.

Kan Jonas vinna? Jag tror inte det. I fjol vann han för att han hade ett grymt lag med de allra bästa hjälpryttarna. I år är laget, av olika anledningar, ganska mediokert. Medan Pogacars lag i dag har fyra man i sammandragets topp 10. Starka hjälpryttare avgjorde i fjol och avgör i år. Tror jag.