Mångsidiga mittfältare, läckra målen och Yamals genombrott

Försöker sammanfatta det nya och positiva med EM -24. Istället för älta om det tråkiga, våldsamma, defensiva, målsnåla spelet, och den sjuka nationalismen.

Den nya snabba Adidas-bollen Füssballliebe Pro möjliggjorde fler grymma långskott än någonsin tidigare. Allra snyggast tycker jag Xherdan Shakiris 25-meters projektil i krysset, på första tillslaget, är. 

Lamine Yamals genombrott var så mycket mer än det otroligt vackra och avgörande målet mot Frankrike. Han är så trygg och klok med boll, börjar förstå sina defensiva uppgifter och fattar nästan alltid rätt beslut. Efter en enda A-lagssäsong, som 16-åring…. 

De centrala mittfältarna börjar helt ta över matcherna. De är enormt bra försvarare, de löper fler kilometer än någonsin, de är med och pressar högt och har dessutom välutvecklat målsinne. Spanien är det bästa exemplet men även i sämre lag återfinns den här nya sortens dynamiska, extremt mångsidiga mittfältare. Det innebär samtidigt att det knappt existerar några riktiga yttermittfältare längre. De är lite som brevbärare. Deras uppgift har offensiva ytterbackar tagit över – vilka egentligen fungerar som ett slags wing backs även i en fyrbackslinje. Många av dem är dessutom rätt dåliga på att just försvara. Deras uppgift är att kunna föra bollen framåt, överlappa och slå inlägg. Och yttrar söker sig hela tiden innåt vilket gör att få lag spelar med mer än en enda central anfallare. Är det bara i allsvenskan man fortfarande spelar stelt, omodernt, närmast lite rigid 4-4-2?  

Vill alltså påstå att även renodlade forwards är på väg att försvinna. Tysklands unge Wiritz är alltid uppsatt som forward men han är på alla sätt en mycket offensiv mittfältare, utom just i laguppställningen. Spanien har sex, sju fantastiska spelare runt en center som helt enkelt inte är bra utan mest är med för att pressa och binda upp och irritera motståndarnas två mittbackar. 

Därför ser vi fortfarande gamla dinosaurier som Cristiano Ronaldo, Thomas Müller, Alvaro Morata eller Oliver Giroud – en slags gamla lejon i bur på Zoo som påminner om epoken med urtids-forwards. 

Det märks även i skytteligan. Det är inte omöjligt att man vinner den på tre mål, på sju matcher, vilket säkert i så fall är bottenrekord. Men boxspelare kommer alltid behövas. De där egoistiska, cyniska måltjuvarna som bara dyker upp och förändrar världen med en tåfis i trängt läge. 

Jag hoppas innerligt att Spanien, och fotbollen, vinner – allt annat kommer kännas helt fel. Lika falskt som när Frankrike förlorade finalen 2016. Eller Portugal för 20 år sedan.