Världens mest fascinerande skådespel

Det är en ohelig treenighet av lidande, hjältemod och ständigt närvarande historia. Tour de France lever av upprepningen, återvändandet: allt är sig likt, och totalt olikt, så här 120 år efter starten. Det är samma växelverkan av tveksam men hängiven beundran för de män som verkar trotsa människans gränser – både vad gäller liv och gravitation. Det som Thomas Mann på sätt och vis beskrev i ”Der Zauberberg” även om just de unga männen visades i ett sanatorium och inte på en sadel. Det handlar om överlevnad. I form av idrott. Närmare nutida gladiatorer kommer vi nog inte.  

En av mina absoluta favoritböcker är översättningen av den moderna ”Bergtagen”. Vacker och full av fantastiska myter, skrönor och sanna historier. Med utgångspunkt i de skräckinjagande bergen. Poesi utan bokstävernas och penseldragens begränsningar.

Dagens etapp startar halvvägs upp för Col de Peyresourde (7 km och 8 % genomsnittlig lutning). Gröna fält, porlande bäckar, plus smärta. Tom Simpson vann sin första etapp just här. Fem år innan han dog på ett annat berg. Höjden med namnet ”stenarnas dövhet” är blott början på en dag som bjuder 4800 höjdmeter. Det är fortfarande en tokdopad dansk som varit snabbast till toppen. Upprepar det sig i dag? 

Ps Jag tror inte den f d fiskrensaren från Glyngøre är dopad. För tre månader sedan var han nära att dö i en utförsbacke på den spanska sidan av Pyréneerna. I veckan vann han en bergsetapp och tillbaka på låg höjd, efter det tunna vita strecket som utgör målet korsats av hans tunna däck, försökte han förklara sin återuppståndelse. Och började gråta.