Arnór Traustasons mentala hälsa

Johan Arneng, expertkommentator på Max, sa under Västerås IK – IFK Norrköping att han inte gillade att den isländske stjärnan sagt att han inte utesluter att lämna IFK och spela i ett lag och i en serie utomlands med högre ambitioner, av bättre klass. I den isländska podden, eller radiokanal, han intervjuades i för en månad sedan sa han också att när han återvände till IFK Norrköping för tre år sedan lovade klubben att de siktade högt. Förmodligen samma substanslösa snack om allsvenskt guld 2025 och Europaäventyr som en naiv mediekår köpt med hull och hår.  

När nu klubben ligger sist i allsvenskan och inte verkar göra något åt saken mer än att snacka om att allt ska bli bättre – kan man hävda att ledningen svikit Traustason? 

Om den 31-årige spelaren (med kontrakt ytterligare 2 och en halv säsong) känner sig lurad och att han vill få ut mer av fotbollen under sina sista professionella år – är det då fel att berätta att han vill vidare? 

Under matchen var Traustason bäst i IFK. Han löpte över hela planen, blockade flera skott än resten av laget tillsammans, vann i princip alla närkamper, avslutade och slog bra, hårda passningar. Han borde vara en förebild för sina underpresterande, osäkra, rädda lagkamrater men enligt Arneng är han inte det för att han berättat om hur han mår. Och vad han skulle må bättre av. 

Under senare år har alla ansvariga i svensk fotboll (speciellt media) pratat om psykisk ohälsa. Vi har några målvakter som tagit timeout. Traustason är frustrerad över den mentala belastning som IFK Norrköpings ledning skapat – varför får han inte berätta det på Island när målvakterna möts med 100 procents förståelse och ombry?  

IFK Norrköping har en anställd idrottspsykolog. Borde han inte berätta för sina arbetsgivare att man kan må dåligt psykisk men ändå prestera maximalt på planen och att klubben borde ha förståelse och sympati för detta? Borde inte sportchefen beklaga att han misskött sitt jobb istället för att skuldbelasta den spelare som visar mest hjärta (och kvalité) för sin klubb av samtliga anställda? 

Borde inte Traustason istället hyllas för att han har modet att dels berätta hur man påverkas och mår psykiskt som fotbollsspelare och dels är en ”whistleblower” som vittnar om hur fel IFK Norrköping sköts?

Borde inte Johan Arneng tänka över varför han säger sånt här? Han ger intryck av att vara intelligent men tycker här att gamla, sjuka normer är viktigare än en lojal och ärlig spelares hälsa, oro och drömmar. Varför tar egentligen Arneng klubbens parti före medmänniskans? För att det ingår i jobbet som marknadsförare av herrallsvenskan i en TV-kanal? Förstår han inte att han, media, förvirrade supportrar och fotbollsindustrin i stort har skapat ett sjukt narrativ om att fotbollsspelare bara ska hålla käften och spela vidare och att denna miljö också får en del spelare att sluta med fotboll och börja medicinera?  

Troligtvis gör Arnór Traustason varken eller. Han är en av de få personer som jag tror kan rädda det långsamt sjunkande skepp som IFK Norrköping är för närvarande är men då borde han hyllas, inte hånas och skuldbeläggas.