Ture, Trasten och den allsvenska överlevnaden 

Underläge 1-2 på tilläggstid. Arnór Traustason springer snabbt ut och tar ett inkast nära offensiv hörnflagga. Han har bråttom att kasta, vill genast få tillbaka bollen och slå in den i straffområdet där nästan alla hans lagkamrater väntar otåligt. Så ett kort inkast, kanske fyra meter, på foten tillhörande lagkamraten Ture Sandberg. 19-åringen lyckas dock inte bredsida tillbaka inkastet utan vinklar ut bollen över sidlinjen. Jag vill påstå att drygt hälften av den grupp 12-åriga tjejer som jag ibland hoppar in och tränar hade gjort det bättre än Ture Sandberg.

Kameran zoomar in den 31-årige islänningens ansikte. Det är uttryckslöst men ja, bistert, sammanbitet. Som om han spänner alla ansiktsmuskler för att inte skrika eller visa några som helst känslor. 

Ture Sandberg är en produkt av det som IFK Norrköping sagt ska vara en av landets bästa akademier. Fram till de cirka 25 minuter han fick mot Västerås i går hade han spelat 56 minuter, på hela säsongen. Han löste av den andre unge spelaren, snart 21-årige Ísak Andri Sigurgeirsson. Han hade före VIK spelat 126 minuter, på en halv säsong. 

Det var en ödesmatch, som inte fick förloras. Nu ligger IFK Norrköping sist och man kan förvånas över att det är först nu, när det är kris, som man kastar in de unga, oerfarna spelarna. Om de nu är så stora talanger, varför fick de inte spela tidigare på säsongen då misstagen betydde mindre? Eller är de bara talanger i media och varför har i så fall inte IFK andra, mer etablerade spelare att tillgå? 

Ture Sandberg misslyckas inte för att han är dålig utanför att han känner en enorm press – tränaren tror att det är han, och Isak Andri, som ska lyfta laget när de äldre darrar av osäkerhet, rädsla och fattar tokiga beslut. När etablerade allsvenska spelare inte går upp i press eller undviker fifty-fifty-bollar för de hoppas att en lagkamrat ska ta jobbet i deras ställe. Så de slipper riskera misslyckas. 

Jo, tränaren var också tvungen att starta med den unge misslyckade vänsterbacksreserven och ung, oerfaren yttermittfältare för att den ordinarie, inlånade, inte längre ville spela för IFK. Det är alltså inte Tures fel att han inte kan bredsida tillbaka inkastet – det är klubben som spelar honom i en match han borde sluppit. Men han tvingas spela (och vill säkert spela) för att klubben återigen värvat undermåliga spelare som sedan ytterligare underpresterat när två dysfunktionella tränare har haft ansvaret för deras utveckling. 

Borde inte iFK Norrköpings ledning fråga sig varför tre spelare på kort tid offentliggjort att de inte vill spela med klubben i framtiden? Och då pratar vi inte om störiga, ouppfostrade divor utan de äldsta, mest lojala och bästa. 

Borde inte ledningen fråga sig varför konkurrenterna rustar, köper och lånar in etablerade förstärkningar (som VIK:s nya matchavgörande forwardsduo igår) medan till och med gamla arbetslösa IFK-legendarer tvekar att återvända. Borde de inte förstå att ifall inga bra spelare vill representera klubben är det inte fel på spelarna utan på klubbens ledning? 

Det enda raka vore naturligtvis att IFK Norrköpings styrelse omedelbart ger sportchef och tränare sparken och rekryterar två nya som i princip får fria händer. Sportchefen har tidigare sagt att detta med att hitta på ersättare är en ständigt pågående uppgift. Därför borde det finnas många intressanta ersättare kartlagda redan idag. Samtidigt ska styrelsen deklarerar att man avgår efter säsongen. Först då kan IFK Norrköping klara sig kvar i allsvenskan. 

Ps Läste Eric Perssons NT-krönika efter matchen. Han refererar bland annat till erfarenheten av då Helsingborgs IF åkte ur allsvenskan förrförra gången (med den omskolade f d högerbacken Joseph Ceesay). Att Persson numera kan ”lukta sig till” degradering. En stor skillnad är att HIF då hade en utmärkt tränare i Olof Mellberg men enbart få bra spelare, som Martin Olsson. Förra gången, med Lindström/Santos, fanns helt enkelt inte kvalité. IFK Norrköping har fortfarande fyra, fem spelare som håller hög allsvensk klass – när de och laget fungerar. IFK Norrköpings trupp är tunn och övervärderad men ändå alldeles för bra och rutinerad för att ens vara i närheten av nedflyttningsstrecket.