Forwarden är död, leve forwarden/ Den nya mittfältsdrivna anfallsfotbollen

Har fortfarande svårt att glömma min genuina glädje över det spanska landslagets fotboll. Hur de hela tiden attackerade, inte backade hem och blev passiva. Förutom de allra sista minuterna i finalen och det höll på att straffa sig. Även mot Tyskland backade hem på tilläggstid och vara nära tvingas spela extratid. Två halvlekar de troligtvis förlorat (oavsett motståndare) eftersom de löper så extremt mycket under 90 minuter. Både i pressen och i omställningar. Det är jobbigt att löpa men ifall du känner att du löper med andra, både i press och omställning, gör det mindre ont. Men hade Spanien tvingats till förlängningar hade de troligtvis förlorat.

Detta innovativa sätt att anfalla innebär att mittfältarna (box-till-box-spelarna) är de nya skyttekungarna. Olmo vann som en av sex på tre mål. Sammanlagt gjorde Spanien 14 mål varav fyra forwards tillsammans stod för 5 (Nico Willams 2 och Yamal, Morata och Ferran Torres var sitt). De resterande 9 gjordes av mittfältare och höger wingback Carvajal.  

När det är mittfältare som löper i djupled och väggar eller löper hela vägen och avslutar framför målvakten innebär också att fler avslut går igenom, mot mål. England som spelade en sedvanlig ortodox anfallsfotboll där Kane var tänkt att avsluta alla bollinnehav fick 40 procent av alla avslut blockerade. Motsvarande siffra för Spanien är 15 %. Och det var säkert Moratas allesammans… 

Samtidigt var Morata den forward som sprang näst mest i hela turneringen – men det var förstås i huvudsak i sidled och bakåt. Det är nästan som att Spanien spelare utan forward men med två wing backs-liknande yttrar. Forwarden är död, leve forwarden.