Tre olika, men minnesvärda, moment av IFK-matchen 

Anton Eriksson blev tidigt inbytt och var matchens bäste spelare. Låg rätt, valde rätt, utnyttjade sin fysik och täckte upp för sin ibland markeringssvage mittbackskollega. Och ibland tvekande målvakt. Men det som etsar sig fast i mig är en arla perfekt tajmad brytning i vänstra delen av eget straffområde. Eriksson tar bollen ut mot hörnflaggan samtidigt som han pressas av en aggressiv motståndare. Hans vänsterback läser inte spelet på samma sätt som resten av laget och Gais press är hög. Så Eriksson slår vid kortlinjen en boll med vänsterfot upp till mittlinjen. Totte Nyman har löpt från motståndarnas planhalva, dragit med sig mittbacken och får nu ”felvänd” bollen perfekt på foten. I samma sublima moment tar han både ned bollen och passar med en fjäderlätt bredsida den bak till sin lagkamrat Carl Björk. Det är en tvåmeterspassning, exakt på Björks högerfot. Tyvärr är teknik inte en av lagkamratens starkaste sidor. Istället för att lätta bollen framåt och sedan springa över en totalt tom planhalva och göra mål lyckas Björk slå till den 20-25 meter. En gaisare hinner springa hem och tar bollen men det var väldigt, väldigt vackert – så länge det varade. 

IFK kontrar. Gaisarna har gått bort sig och Totte Nyman driver bollen med kraft och beslutsamhet i mitten av motståndarnas planhalva mot två allt mer osäkra gaisare. För de är omringade av IFK-are. Totte har fyra lagkamrater med sig. Det känns helt surrealistiskt. Målvittringen har osat under min näsa i flera sekunder men istället för att spela en fri kamrat går Totte Nyman på eget avslut. Från drygt 20 meter. Han missar till och med målet. Det förefaller mycket märkligt eftersom Nyman är en av seriens klokaste och minst egoistiska forwards och målgörare. Ska inte dra alltför stora växlar på detta men uppenbarligen är till och med Totte Nyman mänsklig, ibland.

Om man kastar sig med sulan in mot en boll, missar bollen men träffar motståndaren – är det inte själva definitionen på farligt spel och rött direkt?  Men när Tim Prica gör det blir det inte ens frispark. Orsaken är att den som träffas, skadas och tvingas bryta matchen, är en målvakt. Jag är förbluffad över hur mycket målvakter tvingas stå ut med. Som om det vore mindre farligt, ja rent ut av OK, att stämplas ovanför benen, i ansikte och huvud, än på underbenen. Eller har det med domarnas syn på målvakten och den potentiella målgöraren att göra? Att vill man göra mål är det OK att överskrida alla möjliga regler och den som försöker stoppa det får skylla sig själv? En form av ”ändamålet-helgar-medlen- filosofi”, som om det enda viktiga i fotboll vore att göra mål?