Jag mot Bröndbys Ultras

Jag plingar på cykelns ringklocka. Vi är i Lyngby och på väg åt samma håll men de helt svartklädda unga männen går även på cykelbanan. De är våldsamt många, flera hundra men tillfreds med världen. Jag plingar så försiktigt jag kan, det är min enda cykel med ringklocka, men ljudet är ändå högt, gällt och uppfodrande. Till min överraskning delar sig Nilen, de svarta tränger sig instinktivt samman på trottoaren. Utan att ens vända sig om, Så vi cyklar förbi, i våra blå Lyngbytröjor. 

Det här är Danmark och mitt lag har precis förlorat säsongens andra raka hemmamatch på exakt samma, eventuellt lite genanta vis. Både BIF och de helvita i FCK gjorde två snabba mål i första halvlek och spelade sedan av matchen. Fast håller man på de Kungsblå, den danska Superligans enda egentliga alternativa klubb, är 0-2 i ett ”lokaluppgör” helt OK. Det är istället två av de halvstora företagsklubbarna från Jylland som LBK ska ha efter sig i slutet av maj. Som Sønderjyske, Velje eller Viborg. Kanske till och med nyuppflyttade gamla storlaget från Aalborg (AaB). 

Som en parentes vill jag påpeka att förkortningar är mer vanliga i dansk fotboll än i svensk. I princip alla har högst tre initialer som alltid används. Och att vissa klubbar fortfarande bär gamla namn som B93 (Boldklubb 1893) eller Aarhus och Amager Fremad (AFr). IFK Norrköping eller Djurgården och Hammarby vore totalt omöjligat i den förkortade danska klubblingvistiken. 

Lyngby är intressanta eftersom de inte ägs av varken jyska miljadärer eller anonyma investmentbolag i USA, Egypten, Qatar e t c. Den är medlemstyrd men ett 30-tal privatpersoner ”äger” klubben efter senaste ”nära-konkurs-upplevelsen” för drygt tio år sedan. Lyngby fostrar många talanger (AC i MFF är en av dem) men framförallt fostrar Lyngby tränare. Alla från Kasper Hjulmand till Torben Frank har startat sina karriärer strax norr om Köpenhamn – på en stadion med en liten avlägsen jordläktare och ett klubbhus från 80-talet som borde renoveras, eller rivas. Men det är också klubben som startar med minst en egen akademispelare för 937:e A-lagsmatchen i rad. Sin alternativa profil har man också börjat förädla ekonomiskt. Säsongen nya bortatröja är Pauli-brun med två smala centrala ränder som för tankarna till Barça. Den är vacker, på ett väldigt alternativt sätt.  

Det bästa med att hålla på Lyngby är (förutom att man inte irriteras av ännu en förlust och kan vara stolt av sitt oberoende) är att de påstås sälja Superligans bästa korv: ”Lyngby pølsen”. Fast det lär vara en överdrift. Även det. Om inte annat för att Lyngby faktiskt inte kan vara bäst på nånting – förutom att vara sämst. Och det är inte dåligt i sig. 

Så har det inte alltid varit. På 80-talet vann man serien två gånger, och cupen tre. Sedan kom pengarna in i dansk klubbfotboll och inget är längre sig likt. Utom Lyngby. Fast det faktum att man istället för att åka jojo mellan Div 1 och Superligan nu gör sin tredje raka säsong i högsta serien gör mig en smula orolig. Vart är klubben på väg, ska den verkligen etablera sig bland eliten och vad händer då med jordläktaren och kommer bortalagets Ultras verkligen flytta på sig när hemmacyklisterna plingar?  

Lyngby BK är lite av den danska elitfotbollens freakshow, eller dåliga samvete, och jag älskar det!   

Ps Man har spelat 1-1 borta mot Sönderjyske och i lördags var det tredje lokalupgøret på fyra omgångar. Borta i Farum, som är en del av Stor-Köpenhamn, fick man med nöd och näppe 1-1 mot FCN. Och Malik (Adubakari från MFF) debuterade. Han hoppade in, spelade 20 minuter vilket resulterade i en korkat frispark nära eget straffområde och en dålig bollmottagning. Lyngby tror sig ha investerat i en stor, snabb, kraftig blivande skyttekung!  Det går säkert åt helvete men det är ju för fan Lyngby…