Så botar du OS-abstinensen

De 33:e sommarspelen är avslutade, fyra år till LA. I Antiken genomförde man 292 OS som hela tiden förändrades, utvecklades och bojkottades (ibland var Sparta utestängda för att de förde anfallskrig). Men det fanns flera hundra andra spel i olika städer från Spanien i väster till Afghanistan i öster där prissummorna var höga, dock inte lika astronomiska som på Olympia där en vinnare kunde få lagerkrans av guld, en kubikmeter olivolja (motsvarande 20-30 årslöner) och gratis lunch livet ut.  

Grekerna var också mycket bättre än andra idrottskulturer på att hedra sina hjältar. I ord och konst. Det mest fascinerande med Allan Klynnes lilla faktaspäckande bok om antika OS ( ”Olympiska spelen – de första tusen åren” är dock hur lika, ja närmast identiska, de moderna spelen är. Med några få undantag. 

Vi vet mycket om OS genom bevarande papyrusrullar, vaser och statyer i bränd lera eller marmor som överlevt i 2000 år. Det är inte troligt att våra pappersfotografier, tryckta böcker, pixlar , dataprogram och sociala media kommer vara tillgängliga om 20 sekler. Kanske inte ens om ett enda, ifall nu klimatkrisen eskalerar. 

En stor skillnad är skadorna då var omfattande: många dog eller handikappades. Att man tränade och tävlade nakna var naturligt, tills blyga romare tog över efter cirka 500 år. Men de stora kombinerade utbildningsbyggnaderna (skola och sport) och dess namn Gymnasion (efter grekiskans gymnos ”naken”) har överlevt. För övrigt är väl med tanke på alla kroppsnära taijts och högt skurna dräkter som inte döljer men väl främjar kroppens former idrottarna i jämförelse med våra vardagsplagg nästan nakna även nu? 

Segrarna dyrkades och hyllades men de som föll för frestelsen att byta till en rikare stad och bättre träningsvillkor fick känna på sveket. Den gamla stadens medborgare välte då den f d hjältens statyer, kravaller uppstod, smädelsepoesi författades och släktingar hotades (i bästa fall). 

För 20- 25 år sedan läste jag en del av de titlar som återfinns i den generösa litteraturförteckningen. Forskningen har helt klart tagit stora steg sedan dess. Mycket är nytt. 

Kanske saknar jag en förteckning över museer och resterna av arenor man kan besöka i dag, likt en övergång till nutid men det är en marginell invändning. Sammanfattningsvis kan man säga att de moderna spelen så långsamt närmar sig föregångarnas underhållningsvärde och samhällsbetydelse. 

Klynne är koncis, språket ibland lite torrt men han faller inte nämnvärt för frestelsen med att jämföra. Efter en lite sävlig, lätt akademiskt anfäktad inledning om källor, metoder och trovärdighet tar sig även texten. Författare är fil. dr i antikens kultur och samhällsliv. Samt översättare och guide.  Lyckligtvis inte sporthistoriker. Förlaget Historiska Media, naturligtvis.