Årets bästa match av IFK! 

Häcken var mitt ”benchmark” – det var fram till i lördags IFK:s bästa match hittills. Då spelade man som ett lag, hade modet att försvara löjligt lågt, stred, riskerade medvetet och vågade verkligen för en gångs skull satsa i omställningarna – inte bara tjonga upp bollen på en ensam isolerad Nyman och jogga efter likt ett offensivt alibi eller en redan uppgiven kennel.  

Efter en motsägelsefull säsong, inte olik Östra Promenaden (och med fyra raka men i grunden usla segermatcher) gladdes jag förstås av förlusten i Malmö. För poängen är skit samma – de skulle inte komma mot seriens i särklass bästa lag. Men IFK Norrköping visade en kollektiv styrka och ett mod jag inte sett sedan den där sensationella trean på Hisingen. Jag, kritisk i sinnet, blev imponerad där jag satt ute i Sandhamn och blott kunde smyga mig till små korta bitar av matchen på fyra, fem minuter åt gången. Såg klart först en trång söndag på fastlandet.

Skillnaden mellan de här två matcherna var att IFK skapade både fler och bättre målchanser nu. Som missades. Mot Häcken bjöds man dessutom på åtminstone ett gratismål. Och så Khazeni förstås. Han gör skillnad. Han såg nu ut som 250 000:- i månadslön, eller i en mycket bättre liga. Likt en ”Sead”, fast med attityd och vilja. Snabb i fötter och beslutsfattande, sublim teknik och inemellan lika ettrig och verkligt ful som Traustason kan vara då det krävs. Han var nästan allt för bra för flera sina av lagkamraters bästa. Skillnaden i talang och kvalité blir lite obehagligt uppenbar.  

Khazeni kan ge det laget har saknat i Ortmarks frånvaro. Om tränaren vill. Det var en laginsats som hörde hemma på övre tredjedelen av tabellen. Samtidigt är det ju något som är fel i IFK – det är underbart att spelarna försöker ta sitt ansvar men hur är det med resten av klubben – när får vi se tränarstaben och styrelse agera lika modigt och övertygande, på vad som är deras bortaplan?  

Eller är de två grupperna inte så veliga, obeslutsamma och rädda för att förlora som jag misstänker?