Mötet med ”Lappen” förändrade världsfotbollen

Tom Johansson var ingen stor fotbollsspelare utan kortväxt, nästan skallig med lång, albinoblond, stripig mycket tunn man. Han var dock snabb – det var väl egentligen hans enda talang. Han sprang. Kritvita ben som pinnande på som bara fan. Ibland med boll ibland studsade bollen bara väck. De blev aldrig riktigt, riktigt goda vänner, de två. Gjorde Lappen mål var det från allra högst tre meters håll. Vanligtvis sprang han med bollen rakt in i mål eller så studsade den på honom och över linjen. Han var från Hudiksvall, typ, verkade bekymmerslös, sprang lite för sig själv där uppe, så det blev ”Lappen”. Som artistnamn i Helsingborg i början och mitten av 70-talet, ”Lappen” Johansson, i HIF! Hans inflytande på fotbollsvärldens utveckling åren 1980-2005 är oöverskådlig och närmast utan motsvarighet.

Jag har inte så många goda minnen från mitt dryga decennium på långsidan av mörkbrunt trä på Olympia. Det hände också att jag med kompisar stod i Stattena-hörnan men vanligtvis var det ståplats på långsidans bakre rad så nära mitten som möjlig (på sidan närmast IH). När man man vände sig om i vrede (eller spelet var avblåst) kunde man blicka ut över den öde B-planen, en liten korvkiosk och en än mindre gottekiosk. Under ens fötter smög män in och kissade i gruset. Lukten av kiss och kokt korv är oskiljaktlig från de säsongerna kamp i de näst- och tredje högsta divisionerna, den prövande supporterns liniment.

Jag minns ljudet när Janne Eriksson, sedemera målvaktstränare i TFF, fick båda benpiporna avsparkade. Jag minns den snöblandade premiärens 9-1-seger mot Atleten (eller var det Arlövs BI?) och Bosses alltför tidigt bortslängda mållott. Jag minns Stuart Baxters debut och hur Agne Simonssson i helvitt lekte bort hemmalaget. En gång skrek jag ”Heja Roland” eftersom han spelade i Kalmar och jag höll på alla lag från Småland för dit hade min bästa kompis flyttat. Och Roland Sandberg vände sig om och tittade på mig. Star struck! Fast då satt jag på huvudläktaren med pappa (som f ö inte heller han höll på HIF eftersom han var MFF-are, och kronofogde). Men självklart var vi på Olympia!

Jag minns också en annan relation Lappen hade. Kort och intensiv, en annorlunda form av talangutveckling. Lappen lekte nämligen med den där långsamme, osäkre, klumpige vänsterbacken i KB Karlskoga. En blek söndagseftermiddag 1975, då bollen äntligen studsade Lappens väg. Jag var där ensam och i första hand för att se Lasse Heineman som varit IRL proffs i USA men den desorienterade, vilse vänsterbacken med tilltagande yrsel kunde man inte undgå. Jag har ett minne av att Lappen en gång slog bollen vid sidan om backen, sprang förbi, stannade. Väntade in honom och gjorde om samma sak. 

Med nåt decenniums preskriptionstid har Sven-Göran Eriksson berättat att det var exakt där och då han insåg att ville han fortsätta syssla med fotboll på elitnivå, relativ elitnivå, var han tvungen att utbilda sig till tränare. Så han gjorde det och blev Svennis med hela fotbollsvärlden. Nu är han död. Det var också i det ögonblicket på Olympia som ”press med understöd” uppfanns för att sedermera revolutionera spelet. ”Press” var Svennis, ”understöd” var det han saknade den söndagen.

Jag vet inte om Lappen lever men ifall han gör det så bör även han få några fina tankar i dag. Utan Lappen ingen Svennis.