Taylor Silverholt alltså…

Tyckte Taylor Phoenix Silverholt var en fjönt, en överskattad forward utan varken kraft eller attityd. Ungefär som hans två äldre, oerhört överskattade äldre bröder Oliver Montana och Simon Texas. Tyckte så fram till 36:e minuten av Brage-HIF i går. Gigovic lyfte smeksamt fram en höger insida i djupled och Silverholt kastade sig, mötte med pannan och styrde den lågt och hårt utom räckhåll för den väldige, inte alltför smidige målvakten. Tyckte fram tills dess det här var en övertydlig 0-0-match.

Nio minuter senare slog han med högerfoten en straff stolproten in, målvakten åt andra hållet. Hattricket fullbordades på en kontring fyra mot två där han knorrade bollen med vänsterfoten i bortre burgaveln. Därmed var jag lite småkär och HIF uppe på allsvensk plats, blott två pinnar efter före detta totalt överlägsna Landskrona Bois. Vad fan händer? Är Oliver på allvar?

Det var just efter att Bois spelat ut HIF på Olympia som jag slutade titta på lorten. Det kändes förnedrande. Man var utan Rogne, man sakande kvalité och struktur och framförallt saknade man en målskytt, det var frustrerande med den där impotente fjanten på topp. 

Sedan dess har HIF nio segrar, en oavgjord och en klar förlust borta mot Öster. Och cirka 100 supportrar och 50 stora flaggor resor de 80 milen till Borlänge, en tisdagskväll. Det är hög allsvensk klass på den kärleken.

Hoppet lever alltså, även hoppet om att Silverholt ändå är en riktigt målskytt. Han har misslyckats i HBK, Mjällby, Falkenberg och nån klubb till innan han kom gratis i vintras. Silverholt gjorde tre mål första tre seriematcherna. Utan att imponera. Sedan såg han ut som sina bröder i 15 omgångar och nu har han gjort sex mål på de fyra senaste matcherna. Tänk om det i den tunna kroppen och bakom det fjuniga leendet döljs ett latent, lite labilt men ändå äkta målsinne?

Tidvis spelar HIF bra. Man är duktiga på omställningar, man har ett offensivt lagt mittfält och så fyra centrala fyrkanter till försvarare. Jag gillar visserligen de unga lovande ytterbackarna men med Birkfelt, Rogne och Wilhelm Nilsson kompletterade av Dennis Olssons mittbackskropp funkar det. Ja det blir en hel del inlägg från kanterna men allt nickas undan. Inte så konstigt med en tränare döpt efter en däck med bra fäste (Klebér) vars lag alltid gjort få mål (12 år, ca 355 matcher och ett målsnitt som aldrig varit över 1,4) och som själv högst motvilligt lämnade straffområdet.  

Problemet ligger rakt framför boxen och unga mittfältare som inte alltid gör det defensiva jobbet korrekt. Men det kvittar så länge HIF vinner. Nu har man tufft derby hemma mot TFF på söndag och borta mot det irriterande Bois den 24 september. Det blir två matcher som kan ge svaret på ifall HIF verkligen är, är oväntat allsvenskt. 

Jag kan ju tycka att det kommer alltför tidigt. Att klubben inte har struktur och pengar tillräckligt än. Samtidigt är det absolut minst allsvenskan som gäller ifall inte Gigovic ska flytta. Och den här gången kommer jag inte kräva att man sparkar tränaren direkt efter den eventuella upphöjelsen.