Fingertoppskänsla

Det precisa, perfekta är det man eftersträvar både som författare och fotbollsspelare. Oavsett nivå. Själv skriver jag en blogg om det som INTE rullar, och en om sport. Den berättelse som framförallt skrivs med fötterna. Ibland möts de och utfallet blir, oväntat. 

Som när Författarlandslaget möter Gatans Lag under Bokmässan och jag får en boll på mitt ”Janne Möller-finger”, vänstra ringfingret yttersta led – på första bollen, kastad under uppvärmningen. Vad är oddset på det? Även om den var kastad av Christian Azar, korsbandsskadad vän, lagkamrat, tillförordnad målvaktstränare och Chalmersprofessor i modern naturvetenskap av nån sort. Det här var klart onaturligt. Och värre blev det. Och bättre.

Vi som lever av fingrarna mår bra av att ibland steppa ned från den kulturella piedestalen, kasta prestigen och det eftertänksamt eviga för att bara spela boll. Tillsammans. Med och mot. Bra eller dåligt. Ibland snyggt, ibland ser vi ut som ett blågult kosläpp! 

Själv höll jag nollan i skuggan av Härlanda fängelse. Vi vann 5-0 men det var inte helt utan smärta. Fast så är målvaktskallet, vi lider egentligen mer än vi är lyckliga och vår roll är på sätt och vis att berätta om spelet, och matchen. Vi är både författaren och texten, samtidigt. Både bollen och den som sparkar på den. Vi lever med vår otillräcklighet, att det mest perfekta är att vi håller nollan, hur det än ser ut. En nolla är det perfekta siffran, och talet. För oss. 

För en utespelare är det svårare med perfektion. Som när min mittback Thomas Bodström tunnlar som sista man i sina gamla AIK-strumpor. Första delen är nästan perfekt, kroppsfinten som får motståndaren att sära på benen och så en lätt bredsida, tänkt till sig själv en sekund och två meter därifrån. Men den sista delen, att springa runt motståndaren och möta sin egen passning går långsammare än de han gjorde i allsvenskan för 35 år sedan. 

Nu vet jag att Thomas gärna gör så här. Jag var beredd, tog några steg ut när jag märkte att han nog inte skulle passa varken framåt eller bakåt och det slutade väl. Så mötet med våra muskelminnen och drömmar är svårare än att mixa rollerna mellan suverän fingertoppsarbetare och dysfunktionell fotbollsspelare.