Fredrik Klitte och rädslan

En bollförande fotbollsspelare har alltid tre alternativ. De utgör fotbollens ”Äta, Sova, Jobba” eller (om ni är lagda åt det hållet) ”Gud, Sonen och Den heliga anden”. Det är Passa, Dribbla eller Skjuta som gäller. Allt annat är detaljer och halvfabrikat. Ifall bollföraren befinner sig på egen planhalva kan vi byta ut skjuta mot ”rensa”. Rensa är ett avslut utan något som helst hopp, en ful, oestetisk, högst temporär men funktionell livlina.  

När 37-årige, överrutinerade mittbacken Gustav Svensson igår plötsligt fann sig vara motvillig bollförare på egen mållinje hade han dessa tre alternativ: dribbla, rensa eller passa. 

Den Azaleafostrade, 32-faldige landslagsmannen, dribblar aldrig. Inte ens under andra omständigheter. I det här fallet så släpper han dessutom iväg bollen. Ingen dribbling. 

Är hans bollberöring en rensning/ ett avslut? Nja, med tanke på positionen och den minimala kraften i rensningen/avslutet kan vi även utesluta detta.

Återstår passning. 

Alla vi som sett det här drar naturligtvis samma slutsats. Men eftersom det är ett regelbrott så innebär det att en av oss också ska avgöra om brottet ska bestraffas eller inte (varning och indirekt frispark). 

Fredrik Klitte, rutinerad allsvensk domare, har två alternativ att välja mellan: kaos (frispark på mållinjen är själva definitionen av kaos) eller orättvisa. Han är också fullkomligt ensam om det beslut som ska fattas inom högst en sekund. Naturligtvis väljer han orättvisa. Det är en livlina eftersom han rent konkret slipper skapa kaos och kan åberopa fotbollens närmast religiösa alibi- och förlåtelseprocess: den ständigt närvarande ofullkomligheten, den mänskliga faktorn. Den som VAR-kritikerna säger sig värna om. 

Fredrik Klitte har, i mina ögon, aldrig varit en bra allsvensk domare men i takt med att nyrekryteringen sinat (nästa kull inkluderar de som är jätteduktiga på att döma damfotboll) framstår han nu som en av de allra minst dåliga. I fall man jämför med de andra aktörerna i bottenmötet mellan IFK Norrköping – IFK Göteborg är han i princip bäst på plan. Han snubblar inte på bollen som siste man, slår in en enkel bredsida på tio meter fyra meter fel. Han gömmer sig inte (under större delen av sitt inhopp) ute vid sidlinjen för att hämta andan och gnäller sedan i en TV-intervju över att han inte får några passningar. Han byter inte ut sin enda kreativa spelare i 58:e minuten. Han placerar inte din bäste mittback som värdelös högerback. Han passar inte bollen till egen målvakt….

För att skyla bristerna det innebär att vara domare med allt ansvar men utan kvalificerad assistens (för annat än offside och ev. inkast) har svenska elitdomare börjat släppa på tyglarna. Man tillåter i år hårdare spel, varnar inte för tröjdragningar och frisparkar vid omställningar. Man släpper det spelförstörande ifall det inte ständigt upprepas. Man släpper även idén att endast lagkaptenen får tjafsa med domaren. 

I den kontexten är det lätt att förstå att den ensamme och åt repriskameran utlämnade Fredrik Klitte i det ögonblicket i Parken väljer orättvisa före kaos. Allsvenska domare försöker minimera sin roll och låta spelarna i möjligaste mån själva avgöra, en slags frihet under ansvar med hopp om att ödet ska verka utjämnande. Domarna vill osynliggöra sig. Vilket är ett klokt beslut, i teorin. I praktiken spär det endast på det stora domarförakt som nu växer lavinartat. Det är en situation som gott kan jämföras med ett åklagarämbete som på grund av i jämförelse dåliga löner, låg status, otacksamt arbete skapat en rättsosäkerhet i Sverige. Vilket naturligtvis i sin tur resulterat i ett större förakt och brist på respekt för samhällets lagar och dess rättsvårdande myndigheter.  

Det har alltid funnits rättsosäkerhet och juridisk skepsis i Sverige, liksom dåliga allsvenska domare. Men i takt med att vi matas med förkunnelserna om en bättre värld med ökad köpkraft  och större frihet ställer vi även högre krav på rättvisan. Och idag tycker de flesta svenskar att de är orättvist behandlade. Även på fotbollsläktarna. Vi kräver att överheten tar allt större ansvar så vi själva slipper och i överheten inkluderar vi den ensamme medelålders mannen med pipan.

Den fiktiva friheten har även, i det allsvenska perspektivet, resulterat i ovanligt många allvarliga skador till följd av vårdslöst spel och karriärhotande tacklingar. Alldeles i början av säsongen tog domarna utvisningarna. Sedan orkade de inte med den mentala påfrestningen och började släppa även helt galna överfall. Och naturligtvis visa ut spelare för minimala förseelser de missuppfattat.

Det är där vi är i dag i svensk elitfotboll. En vilsen rättvisekultur påhejad av ett skränade gäng med klickorienterad media, många spelare, förlorande tränare och supportrar där den ensamme domaren kramar sin pipa i handen. Han, i rollen som rättvisan, är inte blind utan tvärtom kunnig och extremt klarsynt, men skiträdd.