”Hiljemark blir näste svenske förbundskapten” 

Fotbollskanalen skulle hylla Elfsborgs tränare efter Romamatchen och drog till med rubriken ovan. Det var så skribenten tänkte – det allra finaste en svensk klubbtränare i herrfotboll kan bli är förbundskapten. 

Jag uppfattade först det som hånfullt, en överdriven ironi men har de senaste dagarna insett att det var menat just så – likt bakvänt beröm. Det skvallrar om att nivån på fotbollsjournalistiken i det här landet är lika hög som herrfotbollstränarnas. 

Svenska damfotbollstränare har gott rykte. De tränar bland annat Arsenal. 

Svenska herrfotbollstränare skördar relativa framgångar i Irak. Medan Jens Gustafsson efter att ha fått sparken i Polen nu, efter sju matcher, riskerar samma sak i Saudi-Arabien. Sedan är väl Mikael Stahre och Björn Wennström i Indien? Det går ganska bra för den unge svenske tränaren i Rosenborg, han som förbjöd spelarna att dricka läsk. Men så är han också utbildad i FCK. Medan Hiljemark faktiskt hade framgångar i första klubben, i danska andraligan.

Förutom Brentford och Conference League-klubbar har du danska tränare i tre av klubbarna i Erste Bundesliga. Plus Feyenoord och Sparta Prag i Champions League. Är säkert flera. 

Varför är svenska tränare inte attraktiva utomlands? Eller svenska sportchefer? Eller svenska specialtränare?

Delvis har det med den låga kvalitén på klubbfotbollen att göra. 2023 gav de svenska insatserna en 38:e plats, efter Andorra. Det går bättre i år och jag är säker på att Oscar Hiljemark och Henrik Rydström betydligt hellre tar en vinglig Conference League- klubb eller en i Zweite Bundesliga än blir förbundskapten. Förbundskapten för Sverige är mer som ett lyxigt Samhall-substitut eller resultatet av en tillfällig arbetsmarknadsåtgärd.

Men det handlar också om självbild och var vår fotbollskultur hämtar inspiration ifrån. Det är uteslutande England, och Italien. Fast mer deras kultur än hur spelarna uppträder och tränarna tänker. Det är också två av de mest reaktionära fotbollskulturerna som själva har väldigt svårt att ta in utländska tränare – förutom i EPL där det enbart handlar om framgångar, oavsett tränarens nationalitet. 

Ifall svenska tränare, klubbledningar, supportrar OCH journalister, till exempel var mer nyfikna på tysk fotboll skulle de säkert lära sig något nytt och spännande. I Tyskland ser man inte sin fotboll som det högsta målet, eller dess vagga, utan som en ständigt utvecklande process. Oavsett på vilket plan vi snackar om. Tyska fotboll utvecklas ständigt och är grymt spännande att följa. Som när relativa småklubbar som Bayer Leverkusen eller Borussia Dortmund går till final i CL eller EuropaLeague. Som när Hugo Larssons Eintracht Frankfurt fick 3-3 hemma mot Bayern i söndags trots att de bara hade bollen lite drygt 20% av tiden. Eller att 31-årige Hürtzlers Brighton besegrade Spurs med 3-2 efter en lika vild och händelserik match mellan två lag som huvudsakligen satsade på anfall och snabba omställningar mot högt stående backlinjer. 

Eller ska vi nämna något så uppenbart som olika spännande varianter och trender på fasta situationer som svenska fotbollskommentatorer verkar helt främmande för. Till och med när de har anammats i allsvenskan förstår de inte idéerna bakom utan konstaterar bara att försvaret är ”uselt organiserat”. Så sa man i alla fall under matcherna MFF-Värnamo och IFK Norrköping-IFK Göteborg.  

Det finns mycket att lära och svensk fotbollskultur verkar ointresserad. Vi är ju ändå ”läktarkultur i världsklass”, varför bry sig om spelet?