DIF har alltid varit drivande när det gäller svensk supporterkultur…

Så till slut inträffade det vi icke våldsbenägna fotbollssupportrar bara väntat på sedan Söderstadion för drygt 20 år sedan och Råsunda något senare. Det kastas in saker för att i akt och mening stoppa matchen och först kunna återuppta den utan publik. Djurgårdssupportrarna vann den enda match de och deras lag kunde vinna – matchen mot matchen. I söndags. 

Samma taktik som Blåvitts supportrar misslyckades med i Örebro för drygt 50 år sedan och som också inbegriper en djurgårdsmatch mot Mjällby (vem fan kan bli rasande på MAIF?) den famösa domarattacken på Stockholms Stadion i mitten av 90-talet. För att nu nämna några av DIF-huliganernas otaliga highlights.  

Vi närmare omtanke har Djurgården alltid leget i framkant vad gäller bråk och våld i samband med fotboll, och hockey. De vinner inte längre några derbyn på planen (och besegrar aldrig Malmö FF) men bland läktarhuliganerna utklassar de numera både AIK och Hammarby. Plus MFF. Traditionen av planstormningar är kanske ett sätt att markera revir när spelarna inte längre äger utan ser ut som en hopplös grupp poängproletära loosers. Utan ledare, moral och hyfsad hederlighet.  

Det tog Djurgårdssupportrarna 18 bangers och en brännskadad för att få matchen avbruten. Jag är övertygad om att det hade blivit fler offer och än mer obehagligt ifall inte polisen ingripit och förhindrat ytterligare skador. 

Naturligtvis får Polisen idag massiv kritik från alla de som i årtionden inte velat eller vågat ta ansvar för den negativa utvecklingen i svensk läktar- och supporterkultur. Allt från förbund till lokala säkerhetsansvariga, klubbledningar, tränare och spelare. Och supporterjournalister. Så som de alla inte bär ett ansvar för dagens situation i allmänhet och Djurgårdssupportrarnas protest i synnerhet. Är det nån som på allvar tror att August Erlingmarks vädjan från planen upp till supportrarna om att ”hata Gais” inte påverkat Djurgårdsssupportrarnas relation till sin roll och en ökad radikalisering av den makt de besitter och den terror de skapar?    

När nu supporterkollektivet åter använt sin makt – är det rätt att de har den? Vilka matcher stoppar de nästa gång, vilka tränare avsätter de, vilka förbundsordföranden ska avgå för att supportrarna och deras klubb har ett demokratiskt medlemsbeslut på det? Vilka åsikter om svensk fotbolls framtid ska få framföras utan risk att man hotas, tystas eller avskedas? 

Det här problemet ägs till ett hundra procent av spelarna, klubbarna, de andra supportrarna på läktaren och klubbarnas medlemmar. De kan inte fortsätta skylla på polisen, politikerna eller samhället utan måste faktiskt sätta ned foten, med eller utan fotbollskorna på, och börja diskutera problemet utan hämningar och låsningar. Det borde vara ett samtal även öppet för alla som har en avvikande åsikt och alternativa lösningar. Det måste utmynna i en förändring av svensk läktarkultur – den som benämns bäst i världen av de ekonomiska intressenterna som förbund, klubbar, spelare och sportjournalister. 

Den samtalet bör även involvera domarnas arbetssituation. Det är ett arbete som blir alltmer outhärdligt. Det har redan fått negativa konsekvenser på rekryteringen – vem drömmer och orkar genomföra ett arbete utan mentalt negativ påverkan, ständigt uppleva att du ständigt ifrågasätts, hånas, hotas och föraktas av precis alla: spelare, ledare, publik och sportjournalister? Om lagarna om dräglig och ofarlig arbetsmiljö även innefattade allsvenska fotbollsdomare hade alla matcher stoppats och spelats om inför tomma läktare.

Ps För att inte lägga över allt ansvar på de som har det ska jag ge ett förslag. När det ena lagets supportrar så tydligt vill stoppa matchen ska de få göra det. Och deras klubb bestraffas med minuspoäng. Djurgården borde inte enbart ha förlorat tre poäng mot Hammarby utan ytterligare tre, i supporterbonus. Då bara då kommer huliganerna sluta. Antingen för att de faktiskt bryr sig om klubben eller så ser andra, de riktiga fotbollssupportrarna, till att det inte upprepas.