HIF – klubben som skäms för sitt förflutna

Befinner sig vi HIF-supportrar i en ny 24-årscykel? Det vill säga en period, ett stort antal rödblå säsonger, präglade av stora drömmar och än större, ständiga, besvikelser?

Den första inleddes med att släppa i sex mål i Åtvidaberg och sedan ett år senare fick jag se HIF förlora första kvalmatchen mot Örgryte i helvitt på Olympia med 0-4. Sedan tog det ytterligare nära 23 år innan man var tillbaka i allsvenskan.

För ett år sedan lyckades HIF rädda sig undan Division 1 i en hemsk match i Skövde. För en månad sedan var det precis tvärtom –HIF låg tvåa, med lite marginal och bara fem matcher återstod. 

Jag var försiktigt optimistisk – bränd av att som supporter känna mig SÅ sviken SÅ  många gånger. 

De här fem avgörande matcherna resulterade inte i allsvenskan. De resulterade dessvärre i en vinst, en oavgjord och tre förluster med målskillnaden 6-11. Mot ett inte speciellt imponerande motstånd – i princip hade nästan ingen av motståndarna något att spela för. I de tre sista matcherna har man dessutom haft ledningen men sedan fallit ihop. 

Det är det jag finner så frustrerande. Att man har ett bra ungt lag men att man psykiskt mest liknar elva män på rymmen från ”Sankta” (det före detta jättelika mentalsjukhuset på andra sidan Pålsjö skog).  

Efter att man tagit ledningen så kunde man inte hantera den. I princip alla spelare verkade tagna och gjorde mängder med enkla, onödiga misstag. Till och med Kalle Joelsson gjorde ett taffligt ingripande när han lyckades styra ett lågt skott rakt på sig in i mål till 1-2.  Man slog massor av usla inlägg, till spelare som inte var där och definitivt inte kunde vinna en nickduell. Inför 10 000 åskådare. Jag har själv stått, eller suttit, där många gånger och känt att det är något i klubben som är fundamentalt fel. I många år var det ledningen: sportchef, tränare. Den här hösten var det spelarna som inte kunde hantera varken underläge eller ledning.  

Ett ytterligare år i Superettan innebär troligtvis att lagets bästa, unga spelare försvinner. Och så får man börja om igen.  Svårt att se att man får fram en ny kul så lovande spelare inom de kommande åren. Detta var nog den här hösten som Helsingborgs IF skulle ta steget upp i allsvenskan och etablera sig där – med de unga spelarna.  

Det är egentligen helt otroligt hur HIF svikit när det verkligen gällt – i snart tio år i rad. Jo, det har funnits enskilda bra ögonblick men det har mer varit tur och tillfälligheter än resultatet av bra och gediget klubbarbete och duktiga spelare.

Det är som om klubben HIF är tillbaka på den nivå och oförmåga och impotens som höll dem borta från svensk elitfotboll i et karts sekel.  Kanske startade den här perioden av långsamt förfall och svek säsongen 2013 – det är i alla fall där ”Historien” på HIF:s officiella hemsida tar slut. Som om de senaste elva säsongerna inte är något klubben vill kännas vid och berätta om. Visst, jag förstår de som tagit beslutet att historien slutar 2013 men det är inte bara fel, det är en farlig väg tycker jag. Att inte låtsas om historien förstärker problemen, inte lösningen.