”Det löser sig” –  när de revolutionära massorna lockades till Majornas grusplaner

Han var alltför stor för att själv spela så den relativt unge, röststarke och vilt gestikulerande Roland Jansson blev Proletären FF:s förste fotbollstränare. I väldiga polisonger och djupt nedtryckt rutig keps ”livekommenterade” han i 90 minuter. Hundratals rätt-trogna ”r-are” följde matcherna men Janssons standup drog nog mer än division 8-matcherna på Gröna Vallen och Karl Johans Torg – båda grusplanerna är en del av svensk fotbollshistoria. 

Författaren och trogne supportern Lasse Strömstedt (författarkollektivet Kennet Ahl) uppmärksammade Jansson och erbjöd på stående fot honom en roll i deras nyskrivna TV-film om politik och ishockey i Göteborg, ”Det löser sig”. 

Efter att ha legat under 2-0 i halvtid på erkänt svårspelade öarenan på Donsö lämnade Jansson  linjen i början av andra halvlek för att aldrig mer återvända. Men först efter en av alla dessa svavelosande utskällningar: det löser sig inte. 

Hans nya scen är svensk teater- och filmhistoria. Han slog bokstavligt igenom i Lasse Åbergs Sällskapsresan (Sveriges fjärde mest sedda biofilm genom tiderna). Efter det hade han ett eget skådespelarrevir som stor, principfast men jovialisk göteborgare. Jansson var säkert förebild för Killinggängets radiovärd ”Weiron i ottan”. Senare började han själv skriva dramatik även tillsammans med Bengt Bratt. Han är fortfarande en av svensk fotbolls mest framgångsrika ”ultras-tränare” genom tiderna med två uppflyttningar på två och en halv säsong.

Janssons originella skådespelar- och regissörsutbildning läser jag om i klubbens väldigt röda och voluminösa jubileumsbok ”Proletären FF – en del av världen”. 

Den bildades 1972 som ett subtilt led i maktövertagandet av Sverige. Två år tidigare hade den dåvarande kommunistiska revolutionen i Sverige, och Göteborg, gått vilse. Tyckte Frank Baude. Han och några andra yngre män lämnade pseudoborgarna i KFML och bildade KFML (r): Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (revolutionärerna). Makten skulle erövras demokratiskt men sedan behövdes den ju inte, resonerade partiet som dock efter valnederlaget 1973 valt att inte ställa upp i Riksdagsvalet (men man fick 12 000 röster i kommunalvalen senast).  Massorna lockas inte enbart av revolutionär retorik, insåg Frank och bad en annan överraskad supporter, Bengt Frejd, att dra igång en idrottsklubb, typ (”vi börjar med en konferens i morgon, kan du fixa det?”). 50 år senare sammanfattar Frejd sin egen halvsekel långa insats ( och alla andra kamraters) i en fantastisk bok på drygt 400 sidor och 4 kilo (medan Baude avgick som partiordförande redan 1999).  

Poängen med Proletären är politiken. Klubben med det helgula bortastället föddes ungefär samtidigt som en annan arbetarklubb (”men mer sossig”) såg dagens ljus på Hisingen fast den distanserade sig ganska tidigt från den mer påtagliga politiska kampen – vänklubben BK Häcken. Proletärens huvudsakliga match är den för ett bättre samhälle och mer breddidrott typ: gärna poäng (och medalj) men först och främst politisk rättvisa. Det blir genom åren mycket solidaritet i form av insamlingar, stödgalor, manifestationer och tävlingar som Fredsloppet. Men man delade även ut tidningen Proletären till motståndarna efter varje match (flick- och pojklagen erbjöd istället Ungkommunisten eller sportbilagan ”Röd Sport”).  

En annan form av kamp var skyddandet av den stora fina klubbgård man själva rest. Den utsattes för skadegörelse och brandbomber redan innan den var färdigbyggd. Så vareviga natt i 40 år (oavsett kristna högtider och andra falskskyltade röda dagar) har tre personer vaktat klubblokalerna. Det kostar att vara uttalat och orädd politisk, även i Sverige. I boken sämsta text hyllar nuvarande ordförande i Sveriges Kommunistiska parti, lokföraren Povel Johansson, klubbens arbete men börjar med att dissa deras idrottsliga framgångar. 

Proletären FF är en fantastisk liten vilt kämpande enklav i den svenska idrottsrörelsen. Det är med stor beundran och inspiration jag tar del av deras svettiga historia! 

PS I början av 80-talet valdes, min kompis sedan lumpen i Östersund, Håkan Lindberg till ny ordförande för Smålands Studentnation i Lund. Jag hängde på. 

Han var från Biskopsgården i Göteborg, Proletärens egen ”hood” men hade istället spelat för Warta, med Glenn Hysén som tonårig reserv. Vi var den röda nationen i en akademiskt och studenikost hämmad läroprocess. Vi behöll visserligen studiecirkel ”Marxistisk grundkurs” men satsade istället medlemsavgifterna på en internationell rockscen, många öl och idrott. Som nationens förste idrottskommissarie döpte jag våra nya lag till Dynamo, Spartak, eller Lokomotiv Småland beroende på vilken studentkorp det gällde. Fotbollslaget Lokomotiv Lund är fortfarande verksamma, i Division 5 – drygt 40 år efter bildandet men jag tror inte det blir någon jubileumsbok…