Den svenska torpeden träffar aldrig

Mellankrigstiden var de modiga äventyrarnas tid. Hela världen följde tävlingarna om att flyga över Atlanten, runt Jorden, bestiga berg, springa snabbast, hoppa högst eller korsa kanaler simmandes. Alla fascinerades, delvis för att tidningar och radio snabbt kunde förmedla spänningen från avlägsna platser och för första gången kunde kvinnor konkurrera med männen.

En svenska förbluffade världen. Hon korsade Öresund, Ålands hav, Kattegatt och Engelska kanalens 35 km. Snabbare än männen. Precis innan Andra Världskriget bröt ut. Den historien borde bli en bra film. Trots att det är svårt att göra bra film om elitidrottare.

Fast ”Den svenska torpeden” är varken bra eller handlar om Sally Bauers prestationer. Den handlar om hennes simmande i relation till livet som ensamstående mor till en 5, 6 årig kille som hatar att hon ger sig i väg. Filmen blir inte mindre dålig för att filmens bärande konflikt är fiktiv. Sally Bauer blev mor först ett par år efter simningarna. 

Jag upplever en lika stor distans till duken och som till påhittade dramatiken. Budgeten har varit liten så ljud och foto är inte hundra. Scenerna haltar, skådespelarna skapar inte det här kraftfältet som träffar publiken. Manus lyckas aldrig få oss att identifiera oss med Sally Bauers kamp mot kyla, vågor, socialt förtryck och manlig chauvinism. På + 90 minuter är det enda svaret varför Sally Bauer smörjer in sig i fett, tillbringar 15-20 timmar i iskallt vatten och nästan drunknar att ”jag känner frihet där”. 

Jag vet inte om det är regissören Frida Kempff fel  men det känns så – berättelsen blir hackig och den där magin som biografduken erbjuder infinner sig aldrig. Visst, det finns många goda intentioner men filmen engagerar inte mig, jag sitter i salongen och känner mig närmast likgiltig.  

Den svenska torpeden får Max 2 fingrar.

PS Sara Stridsberg har skrivit en utmärkt roman om en trotsig, extremt självständig idrottskvinna: ”Happy Sally” från 2003.  Det finns flera ganska bra filmer ( och Joni Mitchells sång) om Amelia Earhart. Hon var anställd postpilot på 30-talet och försvann när hon försökte korsa Stilla Havet. Därför är bland annat hennes flygkonfektion utställd på Postmuseet i Washington DC. Har ni vägarna förbi så missa det inte.