Därför åkte MFF ur allsvenskan Del 1: ”Från Guldfavorit till oavgjort mot Gunnilse ”

För ganska exakt ett kvarts sekel sedan åkte Malmö FF ur allsvenskan. Och HIF firade guldet på Nya Ullevi. Idag när MFF står starkare än kanske någonsin tidigare är det nyttigt att även vända blicken bakåt. 

Tänker göra några reflektioner, triggade av den utmärkta boken om Jörgen Ohlsson och Hasse Mattisson, Micke Sjöbloms ”Blått ett hjärta”.

MFF hade varit en vinnande klubb i decennier. MFF var nära att bli en europeisk storklubb i slutet av 1980-talet tack vare en fantastisk grupp unga spelare, en utmärkt tränare och en modig klubbledning. Efter att man peakat cirka 1989 förföll klubben. Märkliga tränare och spelarköp. Ordförande genomförde en rad jippon, det gjordes juridiskt och framförallt moraliskt mycket tveksamma affärer och relationen till Malmö och supportrarna nådde ”all time low”. Det var då jag såg MFF-AIK tillsammans med knappt 1 500 andra (inklusive många AIK-are) på Stadions sittplats (man kunde välja tribun helt fritt).

Cavalli-Björkman satt 6-8 år alltför länge. Efterträdaren Bengt Madsen var kanske det bästa MFF kunde få just då men det var inte bra och det blev omedelbart än värre. 

I boken beskrivs början på nedförsbacken med tränaren Frans Thijssen inför säsongen 1998. Hans första år blev han vald till Årets Malmöbo och unisont hyllad. Inte minst för att MFF var första laget i norra Europa som konsekvent spelade upp bollen från målvakt till försvarare och vidare. Så som alla lag gör idag. Men den innovative holländaren hade problem med vissa spelarelationer. Andra året insjuknade hans bror och Frans tillbringade mycket tid i Nederländerna, vid broderns dödsbädd. Tränaren tappade fokus, förmodligen gick han in i väggen även om det inte beskrivs exakt så i boken. Det sägs ingenstans att assisterande tränare Lasse Larsson som då ryckte in gjorde nåt fel men med tanke på dennes fortsatta karriär kan man konstatera att det ansvaret borde absolut inte ha legat på Lasse Larsson. En trevlig grabb och gamäng men fotbollstränare på elitnivå var han inte. 

När Thijssen entledigades kom Roland Andersson och Thomas Sjöberg in. Roland raljerar lite om att MFF inte kunde spela som Barcelona utan att det var duons raka non nonsefotboll som räddade kvar MFF i serien det året.

Men då är frågan varför den där fotbollen ”utan ”klydd” inte fungerade säsongen efter? Roland får inte den frågan. 

Nånstans påstås att tappet av Yxsel och Daniel Andersson var avgörande men samtidigt tippade förbundskapten Tommy Söderberg att MFF skulle ta hem serien (återkommer till det i del 2). 

När Roland berättar hur han i efterhand, i detalj, rekonstruerat säsongen 1999 kommer han fram till att duon inte hade gjort några fel. Istället är Rolands teori att ” det inte fanns tillräckligt med kvalité”. Då syftar han förmodligen på spelartruppen. Varken på sig själv eller ledningen med nyvalde ordföranden Bengt Madsen.  

Jag som såg i princip alla matcher och framförallt de på Gamla IP håller delvis med. Där var flera spelare som inte höll allsvensk klass men jag upplevde det också så som att tränarduon inte klarade av sin uppgift. Varken pedagogiskt eller mentalt. Väldigt många spelare verkade mer fokuserade på att inte göra fel än att spela kreativ, vinnande fotboll. Nerverna satt utan på tröjan.  Ibland satsade man på helt fel spelare, på fel positioner. Dessutom spelade man en fotboll som man inte hade spelare för. Man försökte spela bollen istället för att grisa och ha en defensiv grundattityd. Ett bra exempel är Jens Nordström som vanligtvis knappt borde ha platsat men nu blev stjärna för han var den ende som kunde dribbla och publiken därför gillade ( lex Taha Ali). 

Det har säkert med tröjan och traditionen att göra. Klubbledningen ville till varje pris slippa se MFF spela som Trelleborgs FF. Så i tredje omgången från slutet var MFF närmast tvingade att vinna hemma mot TFF som inte spelade för något annat än heder och ära och drömmen om att spela ur MFF ur allsvenskan. De lyckades. TFF vann enkelt, med 2-1 och sedan åkte MFF upp till Råsunda och förlorade 3-0.  

De som inte följde MFF ner i Superettan var Thylle som valde AIK, Sverrir Sverrirsson flyttade hem till Island och Dejan Pavlovic från HIF valde Grekland. 

På sommaren i Superettan kom två klassspelare som Joseph Elanga (Anthonys far) och Daniel Majstorovic. Men det största namnet hade redan hunnit debutera sista hösten i allsvenskan. 

Superettan inleddes i Östra Göteborg mot läktarlösa Gunnilse. Det blev en poäng. Zlatan borde blivit utvisad. Jag vill påstå att laget och truppen i Superettan var mycket bättre än det som åkte ut. De namnen tittar vi närmare på i del 2 d v s Tommy Söderberg hade inte helt fel.