Listan över de mest lojala i den herrallsvenska ankdammen 

Svensk Elitfotboll bestämde sig för att kora ”Århundradets bästa spelare i Allsvenskan 1924-2024” (se slutet av texten). Det blev förödande svensk. Istället för de bästa belönade man i huvudsak de mest lojala (men ganska mediokra). Och ett par närstående ”wannabees”.

De officiella kriterierna var minst 150 allsvenska matcher – så de allra bästa, med två undantag, de senaste 30-40 åren inte är med eftersom de lämnade den blågula ankdammen innan de spelat fem, sex säsonger i allsvenskan. Det hade segraren Gunnar Nordahl också gjort ifall det inte var världskrig. Nu gjorde han 151 mål på 169 matcher och det är förstås väldigt imponerande men jag tycker hela listan är mystisk, bedräglig och motsägelsefull.  

Varför just 150? Det förklaras inte nån stans men det är uppenbart att man velat ha bort de moderna spelarna för att listan ska kännas mer historisk och jubileumsaktig. Att Nordahls 169 matcher precis kvalar in är naturligtvis ingen tillfällighet. 

Två namn på listan väcker ren olust. Gunnar son,  f d TV-profilen Thomas Nordahl gjorde 110 mål på 10-11 säsonger, och 15 landskamper – vad gör honom till en av de bästa? Likadant med den fd Lyngby-spelaren Marcus Allbäck – under många år förbundsanställd och på sätt och vis en del av det etablissemang som SEF är del av. Strax över 150 matcher och 70 landskamper men till exempel både Ola Toivonen och Marcus Berg var bättre men de fattas 20-25 allsvenska matcher för att få vara med.  

Jag måste också ifrågasätta Thomas Ravellis plats på listan. Han hade en lång karriär, gjorde många landskamper men var, förutom i VM-94, inte ett självskrivet namn i landslagets startelva. Han höll inte heller speciellt hög internationell klass – lyckades i princip aldrig bli professionell utomlands. Jag är väldigt nyfiken på hur han kan anses vara tredje bäst genom tiderna? På en lista över allsvenskans bästa målvakter genom tiderna hade han inte platsat och naturligtvis borde Ronnie Hellström varit med på SEF:s lista.  

Tre spelare sticker ut på listan. De höll alla väldigt hög internationell kvalité, gjorde många landskamper men var ändå väldigt trogna allsvenska. De tre borde självklart tagit de tre första platserna. 

Ove Kindvall loggar knappt 200 allsvenska matcher men var en av Europa bästa forwards då Feyenoord var bland kontinentens fem mest framgångsrika klubbar. Gjorde 129 mål på 144 matcher varav ett avgjorde Europacupfinalen mot Celtic. Det är Nordahlklass, fast 25 år senare i extremt tuffare konkurrens.  

Om nu det är viktigt att ha gjort många allsvenska matcher så är naturligtvis de som gjort riktigt många som bör premieras ytterligare. Det skulle kanske rättfärdiga Kindvalls anonyma placering men då skulle aldrig Gunnar Nordahl kunna vara etta utan nån av de båda genierna och bollbohemerna Torbjörn Nilsson och Bosse Larsson (drygt 300 allsvenska matcher och 129 mål). Att Ravelli rankas högre än Bosse Larsson borde SEF naturligtvis inte acceptera. Jag har faktiskt svårt att ta det här kapsejsade spektaklet på allvar. Känns ”skämmigt” men Sverige är Sverige och blott Sverige svenska fotbollsexperter har. 

Här är de tio bästa enligt de 67 klubbar som någonsin spelat i Allsvenskan:
1. Gunnar Nordahl, Degerfors IF / IFK Norrköping
2. Torbjörn Nilsson, IFK Göteborg
3. Thomas Ravelli, Östers IF / IFK Göteborg
4. Bo Larsson, Malmö FF
5. Anders Svensson, IF Elfsborg
6. Gunnar Gren, Gårda BK / IFK Göteborg / Örgryte IS / GAIS
7. Markus Rosenberg, Halmstads BK / Malmö FF
8. Ove Kindvall, IFK Norrköping / IFK Göteborg
9. Thomas Nordahl, Örebro SK / Degerfors IF
10. Marcus Allbäck, Örgryte IS