Legend (och loser) – boken om Mats Sundin

Det är naturligtvis två böcker i en. Den ena börjar med en lång, hockeytokig stockholmskille (vars far en gång var uttagen till ett landslagsläger för Juniorkronorna). Han utvecklas snabbt och blir – som första europé någonsin – draftad etta i NHL. Den boken slutar där den börjar: med hemfärd, med lyckan av att ha bildat familj (fast man är sen på pucken) och att hans 10-årige son Nate efter att ha spelat periodpausmatch för Djurgården somnar i bilens baksäte.

Däremellan bjuds vi 200 sidor om NHL, i Kanada. Hockey är en marginell sport i USA men en religion norr om gränsen. Marknadskrafterna (plus skatter m m) har dock gjort att inget kanadensiskt lag har vunnit sedan 1993, Mats Sundin gjorde över 500 mål men vann aldrig Stanley Cup, han var inte ens nära. Toronto Maple Leafs har inte vunnit sedan 1967.

”Tur och retur – min berättelse” (Bookmark) är skriven av Amy Stuart för de kanadensiska fansen och sedan översatt till svenska. Det är ingen dålig bok och gillar man hockeyspelaren så är det naturligtvis ett måste. Men. Mats Sundin känns lätt anemisk. Han fattar inga felaktiga beslut. Han tar inga risker. Han verkar inte ha några andra intressen än hockey (och fiske på sommaren). Och numera familjen. Hans livs största blunder under en drygt 20-årig hockeykarriär verkar vara att när den officiella bilden ska tas på draftscenen med Québecs ägare väser denne att #13 ska dra ner kepsen och inte låta den sitta som på en bondröv. 

Mats var lagkapten i typ 13 säsonger – han måste vara en smart och tänkande människa som ställts inför massor av spännande problem och underbara segrar, speciellt utanför rinken. Han har varit ledare men vi möter i princip enbart den tystlåtne spelaren. Han blir ökänd bland journalisterna för hans diplomatiska men intetsägande svar på alla frågor. Den där tanken plågar mig. Borde han inte kunna vara mer öppen nu, boken är inte intetsägande men reserverad och blir aldrig riktigt intim. Där är ett filter, eller en gallermask, emellan. Det är mer referat av 1300 NHL-matcher än en livshistoria. Så jag blir rejält nyfiken på vem Mats Sundin egentligen är – vad han gjorde när han inte spelade hockey och hur man nu får tiden att gå. Egentligen vill jag läsa om allting annat än hur de där matcherna och säsongerna slutade men det får jag inte, ”Sudden” är trogen sin taktik från 1500 mixade zoner och presskonferenser.

”Durable”, uthållig, karakteriserar Maple Leafs lagläkaren honom, som 36-åring. Mats Sundin är trogen, lojal och ja, vad?. Jag saknar det där självreflekterandet. Kanske för att författarinnan är lika stor supporter till Toronto som Mats var det på isen. Han var lagkapten längre än någon annan, men nådde inte ens en NHL-final. 91 slutspelsmatcher på 16 säsonger är, faktiskt, nästan ingenting. Med nordamerikanska mått mätt är han en klockren looser. För oss svenskar är däremot Mats Sundin en genuin vinnare. Massor av VM- och OS-guld. 

Jag saknar Mats Sundin. Nu har det hängts på en början och ett slut men ingenstans hittar jag människan Mats. I författarinnans efterord konstaterar hon att hockeyspelaren var tystlåten och reserverad” men att han i jobbet med boken framstod som ”rolig och han älskar historia, friluftsliv och familjen”. Vilket friluftsliv, och varför? Vilken del av historien är han mest fascinerad av, och varför (och vad tycker han om bokens beskrivning av 1980-talets Sverige som ”omgivet av kommunistiska grannar”)? Vilka fiskevatten föredrar du? Vilken fisk vill du dra upp och vad betyder det egentligen att fiska, oavsett om det är ensam eller i grupp, i Lake Ontario eller Östersjön? Han känner sig mer kanadensisk än svensk, i boken mittperiod – vad innebär det? Sånt hade jag velat veta om Mats Sundin. Synd att han inte platsade i den här biografin. 

Där är dock två korta delar jag älskar, som säger nåt om människan oc hed känslor han väckt. . Den unge svensken tror han kommit allra först till första träningen för säsongen men där sitter redan Guy La Fleur fullt matchklädd med skridskorna snörade i en fällstol sedan en timme tillbaka – han tejpar sina klubbor med en cigg i mungipan. 

Den 39-årige legenden med den stiliserade 60-tals-frisyren var alltid först i omklädningsrummet, oavsett om det gällde träning eller match. Och lämnade som siste man, som kaptenen, samman med råttorna. Mats hade gärna fått utveckla det här med att han i Ouebeq började promenera till arenan och samlingarna. Fortsatte han med det i Toronto? Var det en slags längtan efter natur och ett enkelt, simpelt liv, bortom rinken? Här antyds att Mats var en väldigt speciell, närmast unik elitidrottare, och den hade jag velat läsa mer om men boken bara gluttar på människan Mats ett par rader här och där. Han ska framställas som hockeystjärnan trogen Maple Leafes i deras svåraste stund, en slags reserverad, motsträvig Jesus på isen. 

Förutom La Fleur-anekdoten älskar jag raderna om 2015 års Nobelpristagare i fysik. Arthur Mc Donald var från Toronto. När kanadensiska ambassaden håller en mottagning för hans ära hade han velat vara klädd i Maple Leafs tröja men ambassaden rekommenderar starkt kostym istället. Men Sundin och Salming är där. När McDonalds son berättar om faderns största ögonblick där i Stockholm handlar det inte om att skaka Kungens hand, priset på 8 miljoner kronor eller respekten det innebär bland forskarkollegorna utan livet peakar i det ögonblick han får träffa Mats Sundin och Börje Salming IRL.   

Av Arthur Mc Donald lär vi indirekt att 1300 matcher, 500 mål och 13 säsonger som lagkapten är noll, nada, zero  – i jämförelse med människan Mats Sundin!