Selektering och träning på ungdomsnivå i Sverige

”Så vinner vi igen” är en bok av AB:s sportjournalist Patrik Brenning. I mitt tycke slår den igen en rad vidöppna dörrar men så inser man att det är tvärtom. Alla ansvariga borde veta att i lagsporter är tidig selektering helt galet. Brenning lutar sig mot ett digert forskningsmaterial – han har fullkomligt rätt i sak men en del av argumenten är mindre bra. 

Det här är ingen recension utan snarare intryck i halvtid. Så därför dessa första, lite mer kritiska, marginella, påpekanden. En övervägande positiv text kommer senare.

Athletic Club, från Bilbao är enligt Brenning ett föredöme. De är bland de bästa i Europa på att få egna akademispelare i A-laget. De har ingen verksamhet för spelare under 10 år. Istället samarbetar de med hundratals småklubbar och kan bjuda in 1500 nioåringar att gästträna. 

Vad Brenning inte nämner är att bland tre miljoner basket finns inget finare än tt spela för Athletic Club. Förutom Pelota, och cykling, finns nästan ingen elitidrott och urvalet, selekteringen görs redan vid födseln efter enbart basker får vara med. Har du inte baskiska föräldrar eller är född i Baskien får du försöka i en annan klubb. Med sådana förutsättningar är det självklart att deras akademi är framgångsrik.

Det andra exemplet är tennisspelaren Kent Carlsson. Boken börjar med att han och de andra i 80-talets tennisboom framställs som Idrottsveriges absoluta peak. Den ansvarige för RF och SOK:s framtidssatsning ”Elitidrott 2030” lyfter Carlsson i ett Ted Talk. Eskilstunasonen var rankad femma i världen men blott trea i Sverige. Det nämns inte att Kent Carlsson ensidiga och extremt kvantitetstyngda träning tidigt skapade kroniska skador och att han i princip efter 21, 22-års ålder blev tennisinvalid och lade racketen på hyllan som 25-åring.   

Så ska man vara riktigt överbevisande ska man vara noggrann med argumenten. Att Sverige fick fram så många bra tennisspelare berodde delvis på bredden, ja, men också på att det fanns massor av  tränare, banor, att alla i rika Sverige hade råd att testa tennis. Plus att konkurrensen var dålig internationellt. Kent Carlsson är snarare ett exempel på vad som var fel – all träning och tränare likriktades, trots exemplet på motsatsen: Björn Borg. Alla unga spelare skulle spela likadant, träna likadant och uppföra sig likadant. Annars fick man inte stöd av förbundet. DET dödade svensk tennis.